när murarna faller

Kapitel 16

På söndagsmorgonen kom mamma, pappa och Erica hem från farmor. De var pigga och glada, till skillnad från mig som knappt hade sovit i helgen.
Erica packade snabbt upp sin väska och frågade sedan mamma om hon fick gå över till Viggo och leka med honom. Jag tyckte att det var gulligt att de hade kommit varandra så nära, och jag önskade att jag och Julius också hade gjort det.
Återigen insåg jag att jag tänkte på mig och Julius, som kompisar, till och med lite mer än kompisar.
Jag himlade med ögonen och en äcklad min prydde mitt ansikte, trots att jag inom mig blev pirrig och varm av tanken.
Den killen gjorde mig galen.

Senare samma dag bad pappa mig att hämta Erica hos Viggo. Mamma och pappa lagade mat och eftersom jag inte gjorde något vettigt så tyckte de att jag kunde hämta Erica.
Jag suckade åt deras förslag.
"Måste jag?" muttrade jag tröttsamt.
Pappas frågande blick granskade mig.
"Varför låter du sådär? Det är väl inte så farligt att gå över till Lindbergs?" frågade han medan han skalade potatisarna.
Jag ville gärna berätta för honom. Jag ville svara att jo, det var så farligt att gå över till Lindbergs för det innebar att jag förmodligen behövde träffa Julius och det ville jag inte. Jag ville gärna berätta att jag och Julius inte var på den bra sidan just nu, men då skulle jag behöva berätta att vi faktiskt hade varit på den bra sidan förra veckan. Allt var så komplicerat.
Och just därför svarade jag inte pappa, utan gick iväg för att hämta Erica. Jag orkade helt enkelt inte berätta allt och tjafsa emot. Det var inte värt det.

Med tunga steg gick jag över vägen och knackade på den vita dörren.
Steg hördes inifrån, Julius steg. Hjärtat började slå snabbare. Vad skulle jag säga? Skulle jag möta hans blick? Skulle jag vara snäll? Skulle jag vara dryg? Skulle jag säga tack för att han räddade mig i fredags?

Dörren öppnades och avbröt mina tankar.
Julius blick granskade mig och jag kunde inte låta bli att vända blicken mot honom. Ingen sa någonting. Båda två väntade på att den andra skulle ta ton.
Våra blickar var tomma, ord fattades. Det låg som ett tjockt moln mellan oss, det kändes ansträngt och jobbigt att vara i hans närhet. Vi var inte vänner, och vi skulle aldrig bli vänner. Det var så det var. Och jag hatade det.

Till slut harklade jag mig.
"Är Erica här?" frågade jag lågt. Min röst var svag, skär. Som om jag inte hade pratat på hela dagen, eller som om jag var helt gråtfärdig.
Julius väntade med att svara i flera sekunder. Och det kändes som evigheter. Det var som att han inte hade hört mig. Som om hans tankar låg någon helt annanstans. Men till slut kom han tillbaka till verkligheten. Han nickade sakta.
"De är i Viggos rum, du kan gå in och hämta henne" sa han och slängde en blick in i huset.
Jag svalde hårt och nickade sakta. Han klev åt sidan och jag gick in och knöt av mig skorna.

Utan att säga något började jag gå mot Viggos rum. Julius gick bakom mig.
Jag var nervös av någon konstig anledning. Hjärtat slog hårt och snabbt. Tankarna snurrade och snurrade. Hur skulle jag bete mig? Varför var Julius så låg och nedstämd?

Jag stannade i dörröppningen in till Viggos rum. Julius stannade bakom mig.
Det kändes konstigt att inte få hans händer placerade på min midja, hans retsamma, attraherande viskningar i örat och hans fjäderlätta kyssar i nacken. Det var som att jag väntade på att han skulle göra allt det. Trots att jag visste att det aldrig skulle hända igen, och speciellt inte nu när det var såhär stelt och spänt mellan oss.

Viggo och Erica vände sina blickar mot oss. De blev ledsna när de insåg att jag var här för att hämta hem Erica.
Hon gav Viggo en lätt puss på kinden innan hon reste sig upp och gick fram till mig.
"Hej" sa jag lågt.
"Hejsan" svarade hon glatt.
Hon gick förbi mig och Julius och jag gick efter, utan en enda blick mot Julius.
Han följde efter mig igen.
Jag och Erica satte på oss skorna och Erica öppnade dörren och gick ut. Jag däremot, vände mig mot Julius som stod lutad mot väggen en meter ifrån mig.

Hans blick låg fäst vid mina ögon. Jag bet mig tveksamt i läppen och funderade på hur jag skulle formulera mig.
"Tack för i fredags, förresten" mumlade jag till slut.
Julius fnös till och jag såg att han blev aningen irriterad.
"För vadå? Grabbarna betedde sig ju som idioter, förlåt för det" svarade han.
Jag log snett.
"Men du gjorde inte det, så tack för det" sa jag.
Julius irriterade ansiktsuttryck förändrades till lite mildare och lugnare. Jag kunde till och med se att det drog lite i smilbanden.

Det blev ännu en gång tyst mellan oss. Jag bet mig i läppen igen och vände mig om. Tveksamt gick jag ut och väl ute på uppfarten vände jag mig om mot Julius. Utan ett leende, eller ens ett flin, så stängde han dörren.

•••
Vem är avundsjuk på Viggos och Ericas relation? Och vem är inte så avundsjuk på relationen just nu mellan Julius och Ella? Tror ni att de kommer lösa det??
Kommentera vad ni tycker också!!!
Puss & kram <3