Den Rödhåriga Ängeln

2.1

Liam

Jag vände om mig och såg Alice på andra sidan den tjocka metal dörren.

"Släpp ut mig." befallde jag.

Alice log ett hån leende. "Sorry prinss charming."

Jag suckade och satte mig ner på sängen. Varför hade jag litat på henne?Kanske för att hon liknade Bella eller för att hon sade att hon skulle hjälpa mig hitta henne. JAG ÄR SÅ DUM I HUVUDET!!

Bella

Jag satte i slottets bibliotek.

Jag var helt försjunken i en bok när dörren slog upp och en pojke stormade in i rummet.

Jag tittde upp ur min bok. Det var Alexander. Det viste jag, han liknade Scarlett. De hade likadanna isblåa ögon som hon och samma eden svarta hår.

Jag stäg upp ur fåtöljen. "Alexander." flämtade jag.

Alexander log. Han sprang fram och kramade om mig. "Bella, jag har saknat dig." viskade han i mitt öra.

Han drog sig sedan ifrån mig och höll mitt ansikte i sina händer. "Scarlett berättade allt, du har inga minnen. Hur är det? Kommer du ihåg mig?"

Jag skakade svagt på huvudet som ett svar.

Alexander nickade och en ensam tåre ran sakta ner för hans kind.

"Men det gör inget. Jag lär mig känna er alla pånytt." sade jag i ett försök att trösta honom.

Vi stod där en stund i tystnad. Jag lät min blick vandra över Alexander.

Han var snygg måste jag erkänna. Jag skakade på huvudet. Jag kunde inte tänka så. Jag tänkte på Liam. LIAM! JAG HADE ALLDELES GLÖMT BORT LIAM!!

"Liam." viskade jag upphätsat.

"Va?" Alexander tittade oroat på mig.

Jag drog mig låss från Alexander. "Ursäkta mig." sade jag och rusade ut ur rummet.

Jag sprang omkring i slottet i ett försök på att hitta Scarlett. Jag måste tillbaka nu. Jag måste se att Liam är okej.

"Bella!" skrek Scarlett som satt i ett av sälskapsrummen. Jag hade varit så upphetsad att jag inte hade sätt henne.

Jag stannade upp. "Jag måste tillbaka."

Scarlett höjde på ögpnbrynet. "Varför det?"

Jag suckade högjut. "För att Liam."

"Liam?"

"Ja, Liam. Han är min pojkvän och han har antagligen redan fåt spel eftersom jag inte är där."

Scarlett skrattade. "Han måste vara kontrollerande."

Jag himlade med ögonen. "Nej, du förstår inte. Han rymde med mig. De skulle ha satt mig in på mentalsjukhus men han bestämde sig för att vi skulle rymma så att jag inte skulle hamna dit. Han hoppade ur skolan för min skull. Jag kan för fan inte bara försvinna!!"

Scarlett suckade. "Okejdå, vi går tillbaka och söker honom."

Jag log. "Bra."

"Vi kan fara med portal det går snabbare." sade hon och stäg upp ur soffan.

Jag nickade.

Scarlett mummlade något och plötsligt bildades en svart tornadå liknande virvelvind framför henne.

"Kom." sade hon och räckte fram handen till mig.

Jag tog henne i handen och vi stäg in i virvelvinden.

Först hände inget. Vi bara stod där i stormens öga omringade av vilda vindpustar. Plötsligt hände något som jag inte riktigt kan förklara. Det blev alldeles mörkt och det kändes som om jag skulle flyta i luften. Några sekundes senare stod vi på parkeringsplatsen framför motellet.

Jag tittade om mig. Liams bil var åtminstone där.

Jag tittade på Scarlett. "Varför gjorde vi inte det här förra gången? De skulle ha gåt mycket snabbare."

Scarlett rykte på axlarna. Och började gå mot ingången.

***

Liam var inte i motell rummet men alla hans saker var där.
Scarlett hade farit ner till reseptionen för att fråga om hon skulle få se parkeringsplatsens övervaknings-kamera fotage. Hon hade sagt att hon trodde hon viste var han kunde vara men hon behövde bevis.

Jag satte mig på den obäddade sängen. Hur kynde jag ha glömt Liam. Nu kan han ju redan vara var som hälst. Han har säkert farit och söka efter mig.

Det knackade på dörren. Jag gick och öppnade. Det var Scarlett. Hon var alldeles vit i ansiktet och hennes händer skakade. "Du måste se det här." sade hon stumt.

Jag nickade och gick ner till reseptionen tillsammans med henne.

Hon visade mig en kort video snutt från parkeringens övervaknings kameror som var tagen ungefär klockan 4 på natten.

Klippet visade Liam som rusade ut på parkeringen. Han skrek något men klippet hade ingen audio så jag kunde inte veta vad. Plötsligt stod där en flicka. Alice.

De pratade i en stund. Sedan vek Alice ut sina vingar. Liam sade något och Alice gav något till honom. Snart lyfte de upp i luften och flög iväg.

Jag tittade på Scarlett. "Men han måste ju vara okej om han är med Alice?"

Scarlett skakade på huvudet. "Jag hade inte tänkte berätta det här för dig än men Alice är inte riktigt frisk. Hon har försökt mörda dig... ett par tio gånger. Så det är ett mirakel att du ännu lever."

"Varför är hon så?" min röst var oerhört ostadig.

Scarlett höjde på axlarna. "Det sägs att varje tvillings par född under kronan är som självaste djävulen och gudinnan. Du har fått gudinnans egenskaper medan Alice fick djävulens"

Jag nickade stumt. "Mary-Louise och Charles då?"

"Charles." Sade Scarlett tyst. "Charles har djävulens egenskaper. Han har redan börjat visa tecken på de onda dragen."