Den Rödhåriga Ängeln

1.9

Liam

Jag tittade häpet på Alice.

"Vi ska vadå?" frågade jag. Jag måste ju ha hört fel, eller?

"Vi ska flyga." sade hon.

Jag skrattade. "Jag kan inte flyga."

Alice himlade med ögonen och tog något upp ur hennes ficka. Ett halsband med en svart pärla på ändan.

"Här, ta på dig det här så kan du flyga." sade hon och räckte fram hallsbandet till mig.

Jag gav henne en misstroende blick men tog ändå halsbandet och lade det runt min halls.

"Så, nu kan du flyga." sade Alice och log.

Jag tittade bakom mig. "Jag har inga vingar."

Alice suckade. "Nej, men du kan ändå flyga."

"Hurså?" frågade jag skeptiskt.

"Du ska bara föreställa dig själv flyga." sade hon och hennes vingar började flaxa. Hon svävade ett par centimeter över marken och log. Sedan landade hon igen. "Se, så svårt var det väl inte?"

'Men du har ju vingar, förståss det inte är svårt för dig.' hade jag lust att säga men let bli. Istället suckade jag och försökte.

Jag stängde ögonen och försökte föreställa mig själv i luften.

"Jag menade inte så här högt." sade Alice.

Jag öppnade ögonen och fick nästan svindel. Jag stod i lufte flera meter över träd topparna. "Oj." utbrast jag.

"Det gör inget, vi sänker bara lite och så kan vi börja flyga." sade hon och log.

Jag nickade och vi sänkte lite.

Vi började flyga mot skogen och jag måste säga att utsikten var vacker.

"Vart ska vi? Tror du du vet var Bella är?" frågade jag.

Alice nickade. "Följ bara mig."

Bella

Det var kalt ute på gatan men den tjocka kappan höll mig varm. Vinden lekte med mitt hår och jag hade lust att knyta upp det så det inte skulle blåsa i ansiktet men lät bli.

Jag följde Scarlett som hade börjat gå upp längst med gatan.

Jag tittade omkring mig. Allt här var så annorlunda än i sverige. Husen var gammalmodiga och det fanns inte ett ändaste tecken på teknik här.

"Är det ennu lång väg?" frågade jag otåligt. Den föreviga brantta uppförsbacken tog on i benen.

Scarlett log. "Nej, vi måste bara hitta en vagn att åka med."

"Vagn?"

"Ja, här använder man häst och vagn i stället för bil." förklarade hon och skrattade lite.

Jag nickade. Allting var så konstigt.

***

Jag satt brevid Scarlett i vagnen. Det var rätt mörkt eftersom gardinerna var fördragna.

Jag och Scarlett höll på och små prarade när vagnen stannade med ett ryck. Jag hörde en häst gnäga och kusken svära.

"Vad hände?" frågade jag fast hur skulle Scarlett veta?

Scarlett tittade ut genom gardinerna. "Inte vet jag. Vänta här, jag kollar."

Jag nickade och Scarlett hoppade ur vagnen.

En stund senare kom hon tillbaka. "Allt är okej, hästarna hade bara blivit skrämd för något."

Jag nickade. Vagnen hade börjat röra på sig igen och jag kunde höra hur hästarna galoperade i takt.

Vi satt tysta en stund.

"Scarlett?" sade jag tyst.

"Mhmm?" hon tittade upp på mig.

"Jag har sätt dig för. I mina mardrömmar."

Scarletts ögon vidgades. "Det fungerade!" utbrast hon.

Jag höjde frågande på ögonbrynen.

"Jag försökte kontakta dig via drömmar men de var inte meningen att vara mardrömmar." förklarade hon.

Jag nickade. "Hur hittade du mig egentligen?"

Scarlett log. "Jag spårade din aura."

"Tog det ett halv år att göra det eller?" jag skrattade svagt.

Scarlett skakade på huvudet. "Jag viste var du var. Men så länge du var i sjukhuset kunde jag inte komma nära dig."

Jag skulle just fråga vad hon menade men fick mitt svar fören jag han ställa den. "Du hade lagt en försvärjelse över staden du var i så ingen ängel eller demon kunde komma in där."

Jag nickade igen.

Vagnen stannade och dörren öppnades straks där på.

"Vi är framme." sade kusken och hjälpte ut oss ur vagnen.

Jag tittade om kring mig förvirrat. Vi stod utanför portarna till slottet.

Scarlett hade tydligen sätt min häpna min. "Ja just det, jag glömde nämna att du kanske liksom råkar vara en prinsessa." sade hon och skrattade.

"Ja, det skulle ha varit värt nämna tidigare." sade jag och skrattade med.