Kap. 3

31 5 4
                                    

De höga plantorna river i hans ansikte. Ramonas röst hörs långt borta, nästan vid gården. Dylan fortsätter springa, och skriket hörs igen. Denhär gången hörs det inte så långt borta, utan nära, lite till höger. Dylan fortsätter och till slut kommer han fram till en öppen jordplätt. Ramona kommer fram någon sekund senare, både stånkande och stönande.
- F*n, vad snabb du är ! Utbrister hon. Du är ju för fa*n the Flash eller nått. Dylan ler lite smått. Plätten är tom, och det enda som hörs är Ramonas flåsningar. Då hörs det igen. Men det hörs underifrån.
- Vad i helskotta. Säger Ramona.
- Fort. Spring och hämta spaden jag har vid ladan. Nu ! Ropar Dylan. Ramona nickar fort och sätter fart.
Efter några minuter kommer hon joggandes tillbaka, med några svettpärlor i pannan. Dylan greppar spaden och gräver. Ansträngning får honom att svettas och bli trött, men han fortsätter. Han stöter till någonting hårt. Metall ?
Han fortsätter och gräva, och stöter bara på metall, nästan som ett golv under jorden.
- Vad är detta ? Frågar Ramona med en grimas.
Dylan hjärna jobbar på högvarv. Det är som ett golv under jorden. Skriket hördes underifrån. Hur skulle man kunna skrika under ett lager av jord ? Om inte.. tänk om det inte är ett golv. Det kanske är ett tak.
Skräcken griper tag i Dylan.
- Vad är det ? Frågar Ramona.
- Det är inte ett golv - Det är ett tak !
- Va ? Du skämtar. Men... om du har rätt så är någon fast därnere. Med vem vet vad.
- Vi måste ner! Utbrister Dylan. Vem som än är därnere behöver hjälp!
- Vet du vad, säger Ramona. Vi går tillbaka till din gård, tar det vi behöver och går ner senare. När vi fixat det vi behöver ha med oss. Tänk om det e nån galen yxmördare därnere, och då e allt vi har en spade.
- Visst. Säger Dylan och nickar. Borde vi inte ringa polisen ? Frågar han sedan.
- Asså, ärligt talat så testade jag det första gången, men stormen som drog förbi har vällt elledningarna eller nått. Det är omöjligt. Säger Ramona.
- Vi kan väl testa. Säger Dylan.

De mörka molnen rullar in ovanför gården samtidigt som de öppnar ytterdörren.
De går in i hallen, passerar vardagsrummet och går in i köket. Kökstelefonen är gammal, det är en sådan man snurrar på för att få fram numret.
9...1...1. Slår Dylan in och Ramona kikar ut genom fönstret. Riiiiing. Hörs genom hela huset. Piiip.
- F*n. Säger Dylan och

The field Where stories live. Discover now