Beskyddarna

kapitel 4

Roses perspektiv

De två männen som steg ur bilen kommer gående åt mitt håll där jag sitter ner på en av bänkarna vid planet. Jag reser mig upp när de kommer närmre. De stannar några meter från mig. Jag studerar dem snabbt innan de hinner säga något. De är varandras motsatser. Den som står till vänster är mörkhyad med svart hår och nästan svarta ögon. Medan den som står till höger är blek även fast det just var sommar, med så ljust hår att det nästan är vitt och klar blåa ögon. Endå finns det saker som liknar varandra. De är båda långa, kraftigt byggda och även fast de har kostym på sig, ser man att de har stora muskler.

" Är det du som är Rose Hangstone?" Frågar den blonda. Jag nickar som svar. "Jag heter Jacob Stone..." fortsätter han "och det här är Smith Wellington" Han som tydligen heter Jacob sträcker fram handen mot mig. Jag skakar deras händer och efter det fortsätter Smith att tala.

"Vi är här för att undersöka vad som händer med dig, så var snäll och svara på några frågor." Jag nickar än en gång. Jacob tar upp ett anteckningsblock och en penna.

"Hur gammal är du?" Jag hade förväntat mig lite svårare frågor. "17" Svarar jag men det lät som en fråga när jag sa det. "Har du bott i England i hela ditt liv?" Varför i hela världen behöver dom veta det? "Ja" Det där lät igen som en fråga, jag måste verkligen få mer kontroll över min röst. "Hur många gånger har du svimmat?" Äntligen kom det en vettig fråga "Fem gånger" När jag sa det spärrar båda två upp ögonen. Nu blev jag verkligen nervös, vad är det för fel på mig? Men lika fort som deras reaktion kom var den borta igen och de fortsatte snabbt med följande fråga.

"Kan du beskriva hur det kändes när du svimmade?" Med min nu lite osäkra röst förklarade jag vad som hade hänt. Efter det tittar de på varandra och nickar som om de är överens om något. Sedan vänder de blickarna mot mig igen och Smith säger "Vi har kommit fram till ett svar..." Mer hinner han inte säga innan jag avbryter honom med " VAD?! Vad är fel med mig?!" Jag tittat oroligt upp på de två männen framför mig.

"Ingenting är fel på dig" svarar Jacob. "Du är bara mycket speciell" . Okej, nu är jag helt förvirrad. "Vad menar ni? Speciell? Jag är inte speciell" De båda männen ler nu mot mig. "Jo det är du" Det blir tyst i några sekunder tills dom till slut säger med stora leenden på läpparna" Du är som oss! Du, Rose Hangstone har magiska krafter" Va, det hade jag aldrig i världen förväntat mig att dom skulle säga. De måste vara dumma i huvudet. Magiska krafter finns inte. Jag hinner inte ens börja ställa några frågor innan Smith glatt utropar "Du måste följa med oss till Hiray nu på en gång, du kommer älska skolan"

Det såg ut som om han kunde prata på för evigt om jag inte hade avbryt honom " Jag tänker inte följa med er någonstans! Vart ligger ens Hiray? Vad är det som händer? Ni är sjuka i huvudet, det finns inte några magiska krafter!"

Nu är jag frustrerad varför fattar inte de här människorna att jag inte är speciell. Jacob ser hur obekväm jag är i den här situationen och kommer fram och sätter händerna på mina axlar och säger "Det finns inget att oroa sig för, vi ska förklara allt noggrannare för dig. Kom med oss till vårt kontor så sitter vi ner och pratar, du ska få information och allting kommer bli bra"

Han lät så säker när han sa det och det gjorde mig lugn. Jag nickar som svar på hans förslag. "Jag ska bara ta mina saker först" Säger jag och vänder mig om för att ta min väska. När jag vänder mig om ser jag mitt lag och pojklaget träna som om ingen ting skulle ha hänt. Tränaren står mitt på planet och skriker order åt ungdomarna som springer runt. Han verkar helt ha glömt bort mig. Jag vet inte varför men jag blir lite sårad över att de så snabbt glömmer bort att jag har legat halvdöd på marken hur många gånger som helst.

Smith ser min reaktion och kommer fram till mig "Det är vad som händer när vanliga människor ser något övernaturligt. Hjärnan gör så att man glömmer bort det och intalar en att allting är helt normalt"

"Är det sant, kommer de inte ihåg att jag svimmade?" Min röst lät helt förkrossad när jag sa det. Smith tittade på mig med ett svagt leende och sa " Hur tror du annars att vampyrer han lyckats hålla sig undan gömda så länge" Jag vände min blick mot honom och granskar hans ansiktsuttryck. Jag vet inte varför men allt det här låter vettigt i mina öron. Och det är på grund av det jag nu sitter i den svarta jeepen på väg till London för att prata om mina magiska krafter

------------------------------------------------
Jag sitter nu på sängen i mitt rum. Jag tittar på min klocka som jag har på nattduksbordet. Den visar 01:04.
Efter att vi kommit fram till deras kontor som ligger mitt inne i London, hade Jacob och Smith förklarat allt för mig.

Det finns människor i världen som har krafter som är kopplade till naturen. Och det finns tydligen en skola i USA, mera exakt i Hiray där ungdomar tränar på att använda sina krafter och lär sig hur man slåss.
Varför dom måste lära sej att slåss och använda krafter är för att beskydda människorna från "de onda".
Jacob berättade att det är de onda som orsakar katastroferna som människorna tror är natur katastrofer
De har krafter som kan få vattnet att röra på sej så att det blir tsunami och få eld att spruta så att det ser ut som lava som kommer upp ur en vulkan.
De så kallade beskyddarna har tydligen liknande krafter fast vi använder dem till goda saker som till exempel att få fruktar att växa och så vidare.
De onda ska tydligen också ha en kraft att förvränga ens hjärna så att man tror att man är otroligt kär i den som har använt tankekontrollen och därmed lyda allt den säger. Det är därför man aldrig ska se dem rakt i ögonen för då förvränger dom din hjärna direkt.
De tonåringar som har krafter är alltså på skolan för att bli beskyddare när dom gott klart.

Jag är en av de tonåringarna.