Nya ögonblick | M&M

24

Klockan 14:55

Jag sitter i soffan i väntan på att Jossan ska komma... Och som beräknat knackar det på dörren. Jag rusar upp ur soffan, öppnar dörren och stirrar på den personen som jag saknade så. Hon är den personen som man bara hittar en gång i livet. Hon är den där ''bästa vännen'' som folk bara drömmer om. Där stod hon med ett litet leende på hennes ljusrosa läppar.

''Hej!'' utbrast Jossan tyst.

Jag slänger mig upp i hennes famn.

'' Heej!! Asså, guud va jag saknat dig!!! Jag fattar egentligen inte att det är du?!? '' halvskrek jag av glädje.

'' Haha, Heej på dig med :) Har saknat dig också väldigt mycket <3 '' sa Jossan.

'' Nå? Längtar du tills ikväll? Det gör jag... Jo, vi måste ha Marcus och Martinus på kinderna, haha '' skrattade jag.

'' Nja, jag tror nog att jag skippar det... ''

'' Varför?? ''

'' Det känns inte så bra... '' tvekade Jossan.

'' Om, du säger det så? Om du inte har det så har inte jag häller det då. Men ska vi börja röra oss mot konserten?? Vi måste ju stå längst fram!! '' sa jag exalterat.

'' Kan vi inte stå längst bak?? Vill helst undvika att Martinus ser mig...''

'' JOSSAN!! Sluta vara en sån mes! Du kan inte undvika honom i hela ditt liv! Sen kommer du ändå att träffa honom när skolan börjar imorgon, remember??'' utbrast jag besviket.

'' Okej då, vad gör man inte för sin bästa vän... '' tvekade Jossan med ett litet leende på läpparna.

'' Men om vi ska stå längst fram så måste vi typ åka nu, ska vi åka?''

'' Jaa, då går vi '' sa jag.

Medans Jossan stod i dörröppningen och väntade så tog jag på mig mina vita Adidas superstars och min svarta bomberjacka. Jag tog tag i mina nycklar+telefon och gick nu ut ur dörren. Jag låste den och vi båda styrde våra steg mot busshållplatsen...

40 min senare...

Väl framme vid Liseberg är varenda entré fullproppad med ivriga tonåringar som antagligen också skulle på konserten. Jag började att få lite panik för det skulle säkert att ta en timme att bara komma in i parken och då skulle vi aldrig kunna få en plats längst fram. Så jag ringde Marcus och frågade om han kunde hjälpa oss komma in. Han sa att någon typ av vakt kommer och hämtar oss så vi kommer in på direkten. Mycket riktigt kommer det en vakt som leder oss in i parken och visar vart vi ska gå så vi får en plats. När vi är framme vid Stora Scenen så är det redan folk som står allra längst fram så vi fick en plats ungefär 15 meter bort från scenen.

Tiden gick och mer folk kom det. Jag tog mig en titt över alla människor. Wow. Det var inte lite...

Plötsligt hör man att musiken börjar och ut kommer Marcus och Martinus. Alla skriker som idioter och jag var en i mängden, men inte Jossan. Hon stod där, väldigt mot frivillig att ens vara på konserten. Alla i hennes omgivning tränger sig och knuffas på varandra och man kan verkligen se att hon lider... Men det där dystra humöret kommer snart att ändras...

Killarna hade precis sjungit klart Heartbeat. Marcus ställer sig lite åt sidan så att Martinus blir den som just nu står i centrum.

''Okay ... Mindre enn en uke siden skjedde det en liten ting mellom meg og en jente som heter Josefine . Jeg er virkelig forelsket i denne jenta. Hun er den som lyser opp dagene mine ... Josefine , kan du komme opp hit på scenen ? ( Svenska= Okej... För knappt en vecka sedan så hände en liten sak mellan mig och en tjej som heter Josefine. Jag är väldigt kär i denna tjej. Hon är liksom den som lyser upp mina dagar... Josefine kan du komma upp hit på scen?)'' sa Martinus i mikrofonen med en letande blick över publiken.

Det är som att ett täcke av oro lägger sig över publik havet och genast hör man lite snyftning här och där av fans som kanske insåg att de inte kommer att bli Martinus första flickvän. Men de flesta kollar sig omkring och ''letar'' efter Jossan.

'' HÄR!!!'' skriker jag så högt jag kan och pekar på Jossan. Man såg direkt att hennes kinder började hettas upp.

Allas blickar var nu riktade mot mig och Jossan. Sakta men säkert trängde sig folk upp till sidorna så den stora folkmassan delade sig i två delar och då blev det typ som en liten trång gång så Jossan kunde ta sig fram. Hon gick på ostadiga ben framåt och jag följde långsamt efter. Det var lite pinsamt för alla (nu menar jag alla) kollade på oss medans vi tog oss framåt mot scenen i en hög tystnad.

Jossans Perspektiv:

Långsamt tog jag mig framåt. Jag vågade inte kolla bakåt för och se om Linn följde efter för att jag är bara så rädd att möta alla dessa arga/ledsna blickar. När jag är allra längst fram ( vid stängslet) så kommer en ut av vakterna fram till mig och lyfter över mig försiktigt. Precis då känns det som ett ''måste'' att se om Linn är bakom mig så jag sneglar försiktigt bak och möts av ett leende från henne. När hon också har kommit fram så lyfter vakten över henne med. Den stora folkmassan sluter ihop sig till en igen. Jag går försiktigt upp för en liten mini trappa med Linns fingertoppar i min svettiga hand. Nu känner jag hur det börjar bränna bakom ögonlocken av alla tårar som vill rinna ner för mina varma kinder. Jag släpper automatiskt Linns hand och går mot den killen som jag älskade mest.

Martinus sträcker ut sina armar som ett tecken på att jag ska komma och ge honom en kram. Det var precis det som jag gjorde... Han avbröt kramen och kollade på mig med en skamsen min. Jag ställde mig framför honom så det bara var några centimeter mellan oss. Han tog upp mikrofonen vid munnen och sa:

'' Sorry ... Beklager at jeg så i dagboken din , men det var faktisk takket være som jeg tør å gjøre dette. Jeg elsker deg veldig mye . Og jeg håper du elsker meg like mye som jeg gjør. Den kvelden, alt skjedde ( dagboken , etc ..) så jeg følte meg så veldig dårlig om meg selv . Jeg skal fortelle deg at jeg også gråt mye , og det var en ganske tøff tid . Men det som skjedde er bare historie nå , og nå skrive vi nye blader ... Josefine , vil du være kjæresten min ?? ( Svenska= Förlåt... Förlåt för att jag kollade i din dagbok, men det var faktiskt tack vare den som jag vågar göra det här. Jag älskar dig väldigt mycket. Och jag hoppas att du älskar mig lika mycket som jag älskar dig. Den kvällen allt det där hände ( dagboken osv..) så mådde jag så himla dåligt över mig själv. Jag ska säga dig att jag grät också väldigt mycket och det var en ganska jobbig tid. Men det som hänt är bara historia nu, så nu skriver vi nya blad... Josefine, vill du bli min tjej??)'' snyftande Martinus för man såg hur det rann ner någon liten tår ner för hans kind. Men snart så såg man även ett litet hoppfullt leende på som spred sig på hans läppar.

Jag fick panik!!! Killen jag älskar frågade precis om jag ville bli tillsammans!! Jag la mina händer framför munnen och näsan ( så mina händer låg som en triangel på ansiktet/ hoppas ni förstår) och jag nickade ivrigt. Några sekunder efter slängde jag mina armar runt Martinus hals och pressade våra läppar samman. Ett ögonblick som jag aldrig kommer att glömma...

Hej, ännu en påminnelse att denna berättelse är inte sann utom den är påhittad. Detta var alltså 24:e delen av '' NYA ÖGONBLICK ''. Nästa del hoppas jag kommer ut nästa helg💕

--

Nåå??? Vad tycker ni om Martinus ursäkt/ frieri om man kan kalla det så?? Bra eller dåligt?? Vad tror ni kommer att hända i nästa kapitel?? Kommentera!!

--

HAAADDEEE😂😂