Inte Bara En | VIXX & bts

Ödet

Nutid

[ Si Woo's Perspektiv ]

När jag packat upp allt, la jag mig i sängen. Jag tog fram min mobil och en tidning. Jag behövde uppdatera mig lite om vad som hänt i Sydkorea.

Efter 2 timmars "searching" somnade jag djupt.

2 veckor senare

Jag tog den sista kunden, sen stängde jag smoothie stället. Jag tog mina saker och började gå mot fru Parks hus, det var ganska nära.

När jag kom hem gav familjen Park mig mat. Alla där var så trevliga, det var synd att Sung Joo åkt iväg för att plugga. För nu var det bara jag och mr & mrs Park hemma.

Efter jag ätit gick jag upp på mitt rum. Jag tog fram mina böcker och började plugga. Jag behövde plugga för att klara inträdestestet, för att kunna bli journalist.
Jag var bara 19 år, med en dröm om rättvisa.

Jag var så glad att min mamma äntligen lät mig åka tillbaka. Jag måste ha tjatat i ett år. Jag undrar bara varför hon ångrade sig...

Nästa dag var det Fredag, idag skulle jag göra första inträdesprovet, och måste vara i tid. Jag tog min väska, och min kappa sen gick jag ut. Jag började gå på trottoaren, samtidigt som jag kollade ner på min mobil.

Jag gick och mumlade för mig själv:
Jag: För att få största uppmärksamhet för att klara arbetet-- Ah

Jag gick in i någon och ramlade bakåt ner på marken. Jag öppnade ögonen och såg att någon sträckte hand mot mig. Jag tog handen och ställde mig upp. Killen hade ljusbrunt hår, och solglasögon på sig.
??: Är du okej?
Jag: Mm, förlåt.
??: Det är okej
Jag: tack så mycket. Men jag måste gå nu.

Sen små sprang jag iväg mot mitt prov. Jag ville inte bli sen. När jag kom fram till byggnaden gick jag mot rummet där jag skulle göra provet. Efter provet fick jag veta att jag hade fått nästan maxpoäng och kunde göra intervjun, jag var nästa.

När jag gick in satt tre personer framför mig. En fin kvinna, en gammal gubbe och en ung man.
Jag: Hej, jag är Kim Si Woo och är här för att jag har en dröm om rättvisa. Och det är därför jag vill jobba som journalist hos er.
Unga mannen: Hur länge har du velat vara journalist och varför hos just oss?
Jag: Jag har velat bli journalist sen jag var 14 och min pappa dog. Den här nyhetsstationen har verkat bra, en som berättar sanningen.
Den gamla gubben: Varför skulle vi just välja dig och inte någon annan?
Jag: Ehm, det har jag inte riktigt tänkt på...

Jag kollade ner på golvet och tänkte.
Den unga kvinnan: Ingenting som du-
Jag: För att jag har ett mål, vilja om rättvisa och är villig att göra allt för att lyckas.
Den unga kvinnan: Det låter fint tack, du kan gå nu. Vi ska tänka igenom.

Jag bugade och gick ut ur rummet. När jag kom ut lutade jag mig mot väggen.

Jag: Huh! Nu kan jag andas...
??: Kan du?
Jag kollade upp och såg han som jag sprang in i förut. Fast nu hade han tagit av solglasögonen.
Jag: Du?
??: Jag är Jimin, jag hann inte säga det förut.

Han ser bekant ut...

Jag: Mitt namn är Kim Si Woo, trevligt att träffas.
Han mumlade:
Jimin: Kim Si Woo...
Jag: Huh?
Jimin: Jag trodde bara att jag hört det namnet förut.
Jag: Ah, okej. Men vad gör du här?
Jimin: Jag kom för att träffa en person.
Jag: Oh, då går jag först.

Jag gick ut ur byggnaden, och tog ett djupt andetag.
Jag: Aish...vad pinsamt.

Jag började gå hemåt, då började det regna. Jag tog upp ett paraply ur min väska och märkte att det höll på att bli rött för att gå över vägen. Jag började gå mot snabba steg över vägen. Sen gick det fort.
Jag hörde ljudet av tickande från trafikljusen. Sen såg jag en bil komma fort, tutandes. Jag bländades av ljusen, kastade paraplyet och täckte ansiktet med min armar.

POOW!

( på sjukhuset, lite senare )

Jag öppnade ögonen, och såg mig försiktigt om. Jag märkte att jag var på sjukhuset. Jag hade slangar fast i kroppen och det luktade, det där som sjukhus luktar.
Jag kollade på sjukhusbilder bredvid mig där det låg en tidning. Sen på stolen bredvid sängen. Där satt, han.

Hongbin: Är du okej? Hur känner du dig?
Jag: Du...? Jag är okej...
Hongbin: Du kommer ihåg mig och mår bra, vilken lättnad. Jag är Hongbin, vi träffades i USA. Du skulle ju kontakta mig när du kom tillbaka till Korea.
Jag: Aa... Förlåt för att jag inte kontaktade dig. Men var gör du här?
Hongbin: Jag var i närheten och såg hela olyckan, och ringde ambulansen.
Jag: Tack, Hongbin.
Hongbin: Det viktiga är att du mår bra. Bilen träffade dig ganska hårt. Men chauffören blev tagen av polisen. Oroa dig inte.
Jag: Mm
Hongbin: Är det okej att mina kompisar kommer? De är fem stycken. Förresten hur mycket vet du om kpop?
Jag: För fem år sedan visste jag allt men nu.. Hehe

Dörren öppnades och in kom fem killar som såg väldigt bra ut.

Hongbin: Här är de jag...aa bor med

Jag kollade på Hongbin och sen resten av killarna, med öppen mun.