On The Run (boyxboy)

Kapitel 6

Zacks perspektiv:

Julen och nyår gick bra. Så bra som det kan gå när man har typ 40 personer i huset på en och samma gång. Men inte en enda person ur Adrians familj var där, och jag visste att det påverkade honom en del.

Han var helt borta. Han hade till och med gått till skolan med lockigt hår dendär dagen, något han aldrig gör annars. Något han skulle vägra. När jag frågade hur han mådde sa han bara att han var orolig. Först förstod jag inte vad han menade. Men sedan fattade jag. Han var orolig över sina föräldrar. 

Efter ett tag började jag också oroa mig. Jag var rädd för att han en dag skulle få höra att hans föräldrar inte längre existerade. Vad skulle han göra då? Vart skulle han ta vägen? Med tanke på att han är aggressiv när han är arg.. Tänk bara vad meddelandet om att hans föräldrar var döda skulle göra med honom? Men jag försökte verka positiv. Chanserna för att hans föräldrar var vid livet var minimala, folk dör som om de vore flugor där ute, och att de skulle komma till just Sverige var också tveksamt. Men jag ville inte få honom att tänka så också. Så jag höll bara tyst om det. 

Frustrerat drog jag handen i mitt hår. Inte en dag hade gått utan att jag tänkte på det konstant. Jag har inte ens träffat hans föräldrar, så jag undrar hur dåligt Adrian måste må då. Han har inte träffat dom på flera år, skulle de ens känna igen varandra? 

Idag var en av de få dagarna som han slutade tidigare än mig. Mamma och pappa jobbade tills kvällen. 

Jag kom in i vardagsrummet, men han låg inte där på soffan som han brukade göra. Jag gick upp mot hans rum och hörde mycket riktigt honom skratta där inne. I våran generation så är väl det inte så konstigt, eller? För om man ser en rolig video så skrattar man ju. Det var så jag tänkte. Så jag valde att göra något jag skulle ångra. Utan en tanke öppnade jag dörren och gick in. 

Mitt hjärta stannade. Sedan slog det skitfort. Jag behövde verkligen andas, men jag kunde inte. Mina ben satt fast i marken, de darrade och jag kunde inte röra mig en enda millimeter även fast jag visste att jag verkligen inte fortfarande borde stå kvar där och stirra. 

Adrian var där, men.. Inte ensam. Någon random kille hade varit över honom i sängen, men nu hade de båda hoppat ifrån varandra. Som tur var hade de bara tagit av sina tröjor, inte mer än det. Det var inte en allvarlig situation eller något, det är bara det att jag inte visste hur jag skulle reagera, vilket var anledningen till att jag började överreagera. Om jag hade kommit in några minuter senare.. Vad hade jag då fått se? 

Adrian såg inte ut att vara så väldigt påverkad av att jag hade sett dom, han kliade sig bara som vanligt fundersamt i nacken som att han ändå inte var riktigt närvarande. Den andra killen däremot, man kunde verkligen se hans ilska. Det var nästan så att han fick tårar i ögonen för att han var så arg. Han gick fram mot mig med klumpiga steg och flaxande armar och tryckte mig mot väggen så hårt att en smäll hördes.

"Säger du ett jävla skit om det här så är du död. Fattar du? Eller vill du att jag ska få dig att fatta din idiot?" hans hand åkte ner i hans ficka och han tog upp vad som än var där och höll den framför mitt ansikte. En kniv. Mina ögonlock for upp i taket och jag började känna hur all syre tog slut. Adrenalinet pumpade ut som aldrig förr när han stod där med kniven millimeter från min hals. Min underläpp började skaka, precis som resten av min kropp började göra. Jag fick en snurrande känsla i magen, till slut kändes det som att jag skulle spy av rädsla. Jag kastade en bönande blick mot Adrian, men han såg inte ut att bry sig så mycket. Han stod bara där och kollade lite fundersamt på. Varför gjorde han ingenting för? Här stod jag och blev mordhotad och han gjorde inte ett skit?