On The Run (boyxboy)

Kapitel 4

Zacks perspektiv:

Adrian skämtade inte när han varnade om att det kunde bli kaos när hans vänner skulle komma hit. Det var kväll nu, och mamma som glatt hade fått reda på att Adrian skulle ha en massa syrianska vänner hit till vårat hem hade tvingat mig att vara med. Hon hade sagt att det kanske skulle få mig att förstå honom bättre. Pfft. Snarare tvärt om.

Det var säkert tio stycken här inne, både tjejer och killar, och alla var helt galna. De flesta pratade på svenska, men då och då bytte de till ett språk som jag inte förstod. Det gjorde mig frustrerad att de inte kunde hålla tyst och bara kolla klart på filmen som dom troligen glömde bort redan en sekund efter att vi satte på den. 

De satt inträngda i soffan, en del låg på varandra för att de inte fick plats, andra blev kvävda under tyngden. Ofta hoppade dom upp på benen för att låtsasbråka eller hälla en hel chipspåse på någon annans huvud. De var som en grupp dagisbarn på en buss. 

Själv satt jag på en fåtölj bredvid och studerade deras underliga sätt att leva på. Jag har alltid varit en lugn person. Jag gör inte onödiga ljud av mig och jag försöker att inte sticka ut så mycket, och alla mina vänner var likadana. Men det här.. Det var så konstigt att jag inte ens ville försöka förstå mig på det. Det var helt sjukt helt enkelt. Men ändå i kaoset så log alla skitstora leenden och aldrig hade jag sett Adrian le så innan. Det var också första gången jag hörde honom skratta. Det var konstigt att se honom så glad och snäll. Han verkade vara den bästa personen i hela världen när han var med sina vänner. Jag förstod mig inte på honom. Vid det här laget hade jag redan vant mig vid hur aggressiv han vanligtvis var, i alla fall mot mig. 

Jag blev så förvirrad över att se på när han tog hand om sina vänner på ett sätt som jag aldrig sett någon göra innan. Jag visste inte ens att han var kapabel till att behandla folk så bra, att aldrig ens visa en liten smula aggression. 

När alla någon timme senare hade gått, och efter många kramar med folk som jag bara sett en enda gång och inte visste namnen på, så fick jag och Adrian ögonkontakt igen. Han signalerade att vi skulle gå ut. 

Suckandes, och ännu mer förvirrad än innan, ställde jag mig upp och följde med honom ut på altanen. Han hade tänkt ett steg längre än mig, för han drog på sig en jacka också. Jag gick bara ut i kortärmat. Han skrattade åt mig när vi stod där och det var först då jag kom ihåg att det typ var storm ute. Regnet hade lugnat ner sig lite, men vinden var iskall och stark. Han drog upp något ur fickan, och jag fattade inte vad det var förrens han tände eld på den med en tändare och drog ett djupt bloss in i sina lungor.

"Röker du?" frågade jag panikslaget. När hans retsamma blick träffade min så nickade han med ett leende. Han visste åt vilket håll den här konversationen skulle gå, och även fast jag visste att han visste så kunde jag inte låta bli. "Du kommer fan få lungcancer och dö! Och om du inte får cancer så kommer du i alla fall bli en av dom där äckliga gubbarna med en så sönderrökt röst att dom inte ens kan prata. Och du kommer säkert ge folk astmaattacker, och sen kan du ge andra kol-sjukdomen också! Var-" jag avbröts av att han lutade sig fram mot mig och blåste ut röken i mitt ansikte. Jag började hosta något förfärligt. Jag var kanske lite överkänslig, men jag har aldrig gillat att andas in rök. Till skillnad från honom som gjorde det helt frivilligt, och som dessutom var villig att betala för det.

"Chilla, jag gör det inte ofta. Det är inte så farligt som folk säger." jag kollade på honom med en paff blick innan jag drog cigarretten ur munnen på honom och slängde ner den i en vattenpöl. Han kollade irriterat på mig innan han skrattade. Jag var på väg att ta hela paketet ur hans ficka, men han tryckte mig mot väggen för att stoppa mig. Sättet han gjorde det på var annorlunda. Inte som när han trycker mig mot väggen för att slå mig, utan det var på ett mer omtänksamt sätt, och jag fick inte ont någonstans när han tryckte hela sig mot mig. Han drog upp en ny cigarrett och tände den, sedan blåste han ut röken i mitt ansikte igen. Denna gången skrattade jag samtidigt som jag hostade. Det var något med hela den här situationen som var humoristiskt.