On The Run (boyxboy)

Kapitel 3

Zacks perspektiv:

Han mötte mina ögon med sina. Jag la märke till hans osäkra blick och hans svaga rodnad på kinderna. Varför rodnade han sådär för? Och varför hade ingen av oss avbrutit den stela kontakten än? Argt knuffade jag honom åt sidan och ställde mig upp.

"Akta på dig jävla bög." muttrade jag åt honom. Han ställde sig också upp, bara ett par centimeter framför mig. På några få sekunder hade hans blyga blick övergått till en hotfull istället. Han la händerna på min bara bröstkorg och knuffade mig så hårt bakåt att jag stötte ryggen i väggen bakom mig. Chockat kände jag hur smärtan spred sig i ryggen och hur jag var tvungen att hämta andan som jag tappat. Än en gång ställde han sig centimeter ifrån mig. Denna gången var det farligt nära och han la ett pekfinger på min bröstkorg innan han argsint andades mot mig.

"Gör aldrig något sånt här mot mig igen." började han och plockade bort några av gummihögarna som samlats i hans hår, och han kletade det istället på mig och förde ansiktet närmare mitt. "Och använd aldrig det där ordet igen." sa han och vid det här laget kände jag hans fuktiga andedräkt mot mina läppar och det äcklade mig något enormt. Då gick han iväg. Jag samlade mig i några minuter innan jag rörde på mig igen. Vad fan var det som hände där?

****

"Vi måste uppenbarligen repetera det här med potenser, för ni har ju inte en enda aning om vad jag säger. Och det är grundskolenivå att kunna det här, kom ihåg det!" matteläraren suddade koncentrerat bort det han nyss skrivit på tavlan och klassen suckade tungt.

"Och använd aldrig det där ordet igen."

Meningen hade ekat i mitt huvud hela morgonen. Det tog ett tag innan jag insåg att han menade ordet 'bög'. Jag förstod inte varför han inte ville att jag skulle säga det. Jag fattar ju att det används som ett skällsord, han kanske bara tyckte att det inte var okej att säga det? Det andra alternativet är att han är gay själv, men helt ärligt tror jag inte riktigt att han är det.

Vad han gjort igår kväll skrämde mig i vilket fall som helst. Jag fattar att han kanske blev sur över vad jag gjorde, men vem använder våld sådär? Jag visste att han var kapabel till att misshandla någon igen! Men ingen lyssnade på mig. Varför trodde alla så gott om honom?

Irriterat lämnade jag dagens sista lektion innan den slutat på riktigt. Jag var alldeles för frustrerad för att kunna koncentrera mig nu så varför skulle jag stanna kvar? Jag öppnade dörren och stängde den precis innan läraren såg vem det var som gick ut. Jag pustade ut lite innan jag snabbt gick därifrån och rundade hörnet. Gissa vem jag ser stå där då?

Adrian.

Hur kunde han gå på samma skola som mig? Hur kan han ha gått här i ett helt år utan att jag ens sett honom en enda gång? Utan att han sett mig en enda gång? Han stod och pratade med ett gäng kompisar som intensivt lyssnade på vad han hade att säga. Några sekunder senare börjar alla skratta. Så han var en komiker? Jag fnös och öppnade skåpet och när jag stängde det igen märkte jag att Adrian hade fått syn på mig. Han kliade sig fundersamt i nacken innan han sa något till sina kompisar och började gå mot mig. Alla hans vänners blickar var riktade mot oss, men jag kunde helt ärligt inte bry mig mindre.

"Slutar du nu?" frågade han tveksamt och kollade ner i golvet en sekund. Var han nervös nu igen? Jag nickade bara och såg hur han kollade upp igen med ett mer självsäkert uttryck. Jag förstod verkligen inte hans humörsvängningar. "Jag kommer inte ihåg vägen hem." sa han frustrerat och jag suckade. Jag satte på mig ryggsäcken och signalerade åt honom att vi skulle börja gå. Han följde efter och vände sig om för att vinka till hans kompisar som nu började gå hemåt dom också. De vinkade glatt tillbaks och han vände sig om.