On The Run (boyxboy)

Kapitel 1

Zacks perspektiv:

Fotbollen flög högt upp i luften och jag fångade den graciöst med framsidan av foten och lät den vila där i några sekunder innan jag sköt upp den i luften igen. När jag stod där och koncentrerat balanserade bollen på huvudet hörde jag en alltför välbekant röst.

"Zack, jag måste prata med dig. Det är allvarligt." när mamma nämnde ordet allvarligt stelnade jag till. Vad hade jag gjort nu? Jag tänkte snabbt igenom om jag har gjort något som hon inte gillar på den senaste tiden. Men när jag kom fram till henne hade jag fortfarande inte kommit på något.

"Vadå?"

"Det är en sak vi måste berätta." sa pappa och gav en blick mot mamma som visade att han tyckte hon skulle fortsätta. Mamma la handen på magen och reflexmessigt flög ögonen upp.

"Fan mamma, du är väl inte gravid?" flög det ur mig. Mamma kollade chockat på mig och rodnade djupt.

"Nej, det är något annat." förklarade hon och jag kände lättnaden skölja över mig. Det byttes snabbt mot oro när mamma tveksamt lämnade över ett papper till mig. Jag kollade lite frågandes på pappa innan jag började läsa.

Fredrik och Maria Almquist

Vi är tacksamma för ert intresse att hjälpa barn i nöd. Glatt kan vi meddela att ni har blivit matchade med en tonårskille som för ett halvår sedan blivit medborgare i Sverige. Som ni förfrågat kommer här nödvändig information:

Namn: Adrian Dahir Salib
Tilltalsnamn: Adrian
Mellannamn: Dahir
Efternamn: Salib
Kön: Man
Ålder: 16
Födelsedatum: 15 Maj 1999
Ursprung: Syrien
Modersmål: Syrianska

Typ av flykting: Ensamkommande flyktingbarn
Anledning till flykt: Krig
Ankomst till Sverige: 27 September 2012
Ålder vid ankomst: 13
Språkkunnigheter (talas flytande): Syrianska, Engelska, Svenska
Skolgång: Från 6 års ålder gick han i sexårig skola i Syrien. Därefter började han svensk grundskola en vecka efter ankomst. Började då i 7:an. Går nu första året på gymnasiet.

Brottsregister: Misshandel
Straff avtjänat: Böter
Ålder vid brottet: 15

Annan information: Hemmet han bor i för tillfället är inte det mest idealiska, varav därför han behöver er. Den beräknade ankomsten till er är fredag denna vecka. När han ankommer till er blir ni hans tillfälliga vårdnadshavare tills det att kontraktet bryts eller tills han blir myndig.

Migrationsverket

Med gapande mun mötte jag mina föräldrars blick. Det var inte en chans att det här är vad jag tror att det är.

"Vad betyder det här?" frågade jag misstänksamt. Mamma vred obekvämt på sig där hon stod och pappa tog istället över ordet.

"Det betyder att vi är ett familjehem nu. Adrian flyttar in imorgon." Ilskan började breda sig ut i min kropp.

"Vart ska han bo?"

"I gästrummet. Men när han kommer får han göra om det om han vill, så han känner sig mer som hemma." sa mamma och log mot pappa som besvarade hennes leende. Jag kollade chockat ner på lappen igen.

"Men vafan, har ni inte sett var det står?" frågade jag och pekade inlevelsevist på pappret som fladdrade till när jag höll upp det i luften framför dom. "Han har fan misshandlat någon!" försvarade jag. Mammas blick blev nu irriterad. "Hur vet ni att han inte kommer göra det igen?! Hur vet ni att han inte kommer döda oss när vi sover?" 

"Folk kan förändras!" försökte mamma, men jag trodde inte på hennes ord. 15 år när han misshandlade någon och nu är han 16? Ingen att lita på.

"Varför har ni inte berättat det här för mig innan?" frågade jag frustrerat och slog ut med händerna.

"För att vi visste att du skulle säga nej!" sa mamma med ett märkbart irriterat tonläge. Jag skrynklade ihop pappret och slängde det på dom. Jag tryckte pappa åt sidan och gick in i huset från trädgården. Just nu var jag så sjukt frustrerad att jag var nära på att dra av mig håret. 

*********

Idag var dagen den där Adrian skulle komma. Mamma och pappa hade fixat hans rum hela dagen. De hade köpt diverse saker åt honom och helt ärligt började jag nästan bli lite avundsjuk. Jag var van vid att all deras uppmärksamhet låg på mig, och kalla mig barnslig, men det kändes som att de inte brydde sig om mig längre. Är det såhär folk som får småsyskon känner precis innan det kommer? För i sådana fall är jag glad att jag aldrig fick någon.

Jag hörde dörrklockan plinga och jag knep ihop ögonen. Var det nu han kom? Ängsligt gick jag ner för trapporna när mamma ropade på mig. Men i hallen stod det inte någon i min ålder. Bara en ganska överviktig gammal man som såg alldeles för mycket ut som någon som jobbade extra som jultomte. Han log stort och skrattade konstant med ett dovt skratt som störde mig något enormt. När han fick syn på mig sken hans ansikte om möjligt upp ännu mer och det där dova skrattet lämnade hans mun ännu en gång och jag gick fram till honom efter en menande blick från mamma.

"Du måste vara Zack! Underbart att träffa dig unge man. Underbart att äntligen få se er alla efter så lång tid av planerande! Helt underbart!" hans utlåtande fick mig att misstänksamt granska mina föräldrar. Hur länge hade dom pratat om det här bakom min rygg egentligen? Mamma skrattade med honom och pappa nickade medhållande. Efter småprat med mina föräldrar vände han sig till mig igen.

"Jag heter Björn och jag ser till att ensamkommande flyktingbarn får boende, börjar skolan, och allt sådant där!" sa han presenterande innan han vände sig mot mamma igen, som troligen såg mest intresserad ut av oss alla. "Jag har följt Adrian sedan första dagen han kom hit till Sverige och jag kan garantera er att ni verkligen kommer bli ett bra hem för honom! Han är verkligen världens goaste kille!" förklarade han livligt.

"Jaså, det säger du?" frågade jag sarkastiskt. Mamma slängde återigen en irriterad blick åt mitt håll innan hon med ett tveksamt leende kollade tillbaks på Björn som endast skrattade svagt åt min reaktion.

"Han har oroat sig lite.. Du vet det här med att Adrian har ett brottsregister?" Björn höjde fort på ögonbrynen och vände blicken mot mig.

"Det är absolut inget att oroa sig för. Han har gått på boxning sedan han var 2 år, och förra året blev han full-" Björn avbröt sig själv för att rulla på ögonen och vissla och sedan skratta lite diskret. "Unga ni vet!" sa han skrattandes mot mamma och pappa. "Men han hade ju då ingen kontroll och han kom i slagsmål med en kompis han bråkat med innan. Det avbröts av andra kompisar men killen han slagits mot hade ju självklart fått skador av den erfarna boxaren som han är. Så han blev polisanmäld för det, men han ångrade sig väldigt mycket så han kom undan med böter. Jag kan garantera att han är världens snällaste, verkligen! Men ni vet ju vad alkohol kan göra med en." sa han och blinkade med ena ögat innan han återigen skrattade med det där dova skrattet.

"Vi får väl se vad du kommer försvara honom med efter att han mördat oss när vi sover." muttrade jag och gick uppför trappan igen. Det sista jag såg av honom var det där snopna ansiktsuttrycket han plötsligt visade och hur han kliade sig i det gråa skägget. När jag var uppe i trappan hörde jag honom säga något som verkade vara ett svar på en fråga från mamma och pappa.

"Han kommer om tre timmar."

_____________________________

Vad tycker ni än så länge?

(Kapitel 2 är redan uppe)