Big Girls Don't Cry-Bok 2

Kapitel 22

Jag vaknar av att någon skakar mig fram och tillbaka, och när jag öppnar ögonen upptäcker jag att det är Markus. Hastigt sätter jag mig upp och gnuggar mig tröttsamt i ögonen. Minnena från natten kommer sakta tillbaka till mig, men om Markus minns något är ännu oklart.

"God morgon" säger jag och försöker på ett leende, men Markus accepterar det inte.

"Vad gör jag här?" frågar han förvirrad och kollar ner på det krossade glaset som ligger vid hans fötter.

"Vill du verkligen veta?" frågar jag osäkert. Markus kollar irriterat på mig och ger mig ett ansiktsuttryck som bara säger en sak: duh!

"Varför tror du jag frågar?" muttrar han och reser sig för att gå.

"Du var full" säger jag och reser mig, så jag står precis bredvid honom.

"Det förklarar varför jag är här, men varför är du här?" frågar han fundersamt och korsar sina armar.

"Jag var orolig för dig" svarar jag simpelt och kollar förväntansfullt upp på honom.

"För att jag drack?"

"Nej, för att du aldrig kom tillbaka till rummet"

"Jag tänkte låta er göra er grej" säger han och klistrat på sig sitt eländiga och falska flin. Det är bara en akt, han är egentligen inte okej med att jag är med Nate, det var i stort sett precis vad han sagt kvällen innan.

"Du kan torka bort ditt fula flin, du berättade ett och annat i natt" säger jag, blinkar åt honom och börjar gå upp för trappan. Markus följer efter mig, men han säger ingenting. Han är antagligen rädd för att få reda på vad han sagt, så han försöker undvika ämnet genom att hålla tyst.

Vi går i tystnad genom skolan, genom korridorerna. Jag kollar på klockan som är strax efter sju, vilket betyder att inga lektioner börjat ännu. Att döma av Markus eländiga ansiktsuttryck så ska han inte på någon lektion idag. På mitt schema står det bara en lektion, Johns lektion. Mina tankar går till drömmen jag haft för några timmar och jag ryser till.
Sättet John hade dragit iväg Nate, och nu minns jag även vad Markus berättat för mig.

Markus puttar till mig i sidan. Jag hade tydligen stannat upp av tanken på Nate.

"Ska du stå där hela dagen?" suckar Markus och smiter förbi mig. Jag skakar av mig mina tankar och följer efter honom in på rummet.

"Markus!" säger Nate högt och dunkar till honom i ryggen.

"Vad fan, mannen" muttrar han och puttar bort Nate. Han går bort till sin säng och letar efter något i nattygsbordet.

"Tjena, var har du varit?" säger Nate och vänder sig mot mig.

Jag kollar på Markus som nu kollar på oss med nyfikna ögon, och sedan smäller jag till Nate på kinden, så hårt att jag själv får ont i handflatan. Markus kollar förvånat på mig, men jag kan se hur det rycker i hans mungipa.

"Tack, för att jag fick stanna här" säger jag och ger Nate ett litet leende.

Jag tar upp mina väskor i ett hårt grepp och kollar på Markus, men han kollar inte längre på mig, vilket gör mig extremt besviken. För en sekund funderar jag på att tacka Markus för det han sagt om Nate, men han minns det förmodligen inte. Dessutom vill jag inte starta ett bråk mellan dem, så istället för att säga något lämnar jag deras rum utan att se mig om.

Nu har jag dock ingen aning om vart jag ska ta vägen. Jag vet att jag måste söka upp någon viktig person på skolan, någon som kan fixa en ny rumskompis åt mig. Tyvärr kommer jag bara på en person just nu och det är rektorn. Enda gången jag har träffat henne var när jag och Markus hade kvarsittning tillsammans, och det var väl inte direkt den bästa situationen att vara i när man pratar med sin rektor.