Big Girls Don't Cry-Bok 2

Kapitel 10

"Tack för att jag fick sova hos dig inatt" säger jag till Elliot bör vi går in till cafeterian för att få lite frukost.

"Självklart. Det var kul att se Martin sådär uppspänd, jag gillar honom inte" säger Elliot och plockar åt sig en macka och ett litet juicepaket.

"Kom igen, han var söt" stönar jag och följer efter Elliot till vördat vanliga bord. Cafeterian är i stort sett tom, vi är här ovanligt tidigt och de flesta sover förmodligen just nu.

"Visst, det är ju precis därför jag umgås med folk" säger han ironiskt och dricker av juicen.
"Du vet , du är på ganska bra humör efter allt som hänt"

"Det har hänt en del saker i mitt liv, jag vet hur man döljer smärta" säger jag och kollar ner i bordet för att ta bort tårarna. Jag har lättare för att börja gråt när jag kollar på folk som jag älskar, det är därför jag inte brukar kolla på folk jag pratar med dem.

"Det är ju klart, men du behöver inte gömma vad du känner när du är med mig, det vet du" säger han allvarligt och tar ett fast grepp om min hand.

"Jag vet" nickar jag och möter hans blick. När jag möter hans lysande ögon känner jag en tår rulla ner för min kind.

"Okej nog av tårar, nu pratar vi om något annat" säger Elliot och flyttar sin hand från min till sin macka. Jag fnissar till och torkar bort tåren på min kind och ser på medan han äter av sin stora ostfralla.

"Så när ska du prata med Tanja?" frågar han med munnen full utav bröd.

"Hon kallade mig för en Hora" muttrar jag.

"Ja och detsamma gjorde jag, mer eller mindre. Men varken av oss menade det Cassandra. Tanja har ingen annan än dig, du är hennes närmaste vän."

"Det här är anledningen till att jag hellre hänger med killar, de hade inte blivit upprörda för att jag inte berättade om mina problem. De hade mer varit glada att slippa" muttrar jag och tar en klunk utav Elliots juice.

"Men Cassandra" gnäller han med en gäll tillgjord röst som för mig att börja skratta.

Vi sitter i säkert en timme inne i cafeterian innan det börjar dyka upp fler personer. När de första personerna kommer in blir det genast pratigt.

"När var det du sa att du började?" frågar Elliot plötsligt och kollar ner på sin arm, där han har en guldklocka.
Jag kollar mig omkring men ser ingen i min klass, så jag kollar på Elliots klocka och upptäcker att jag redan börjat.

"Ehm nu!" säger jag och reser mig. Det är som sagt inte första gången jag kommer sen till en lektion, så jag försöker inte skynda mig på det minsta.

"Träffas på fiket efter sista lektionen?" frågar han när jag börjat röra mig ifrån cafeterian.

"Kan inte. Det där jäkla föräldramötet" säger jag irriterat och fortsätter bort mot klassrummet. Utan något försök att komma fram snabbare kollar jag igenom min mobil, det första jag upptäcker är tre missade samtal och tio olästa sms ifrån Tanja. Jag är ingen höjdare på att vara osams med folk, jag kommer ihåg hur jobbigt det var när Elliot och jag var osams, men Tanja hade tagit i lite för mycket för att jag skulle komma över det så snabbt som med Elliot. Det är fortfarande väldigt konstigt för mig att hon blev så arg pågrund av den lilla saken.
Jag öppnar klassrumsdörren, fortfarande med mobilen i handen, och möts direkt av en irriterad John. Förr fick jag alltid blickar från mina kära klasskamrater, men nu för tiden bryr de sig inte eftersom de vet att det alltid är jag som kommer in sist.

"Jag som trodde att du hade förändrats" säger John besviket utan att möta min blick. Inte fören nu märker jag att det står någon bredvid henne, en kille med ljusblont hår och sina ljusblåa ögon. Nate. Han flinar mot mig och jag blir snabbt generad, jag vet inte varför men jag känner hur mina kinder hettas upp. Generad smiter jag förbi John och Nate till den enda platsen som är ledig, längst bak. Jag kollar försiktigt fram och ser att Nate pussar John på kinden och sedan lämnar han klassrummet. Både äcklad och förvirrad slår jag upp min anteckningsbok.
Dagen fortsätter ganska segt, jag hade några småkonversationer med Elliot, undvek att kolla Tanja i ögonen när vi gick förbi varandra i hallen och lyckligtvis inte stött på Markus. Efter sista lektionen är klockan ungefär kvart i fem, vilket betyder att det snart är dags att möta Johns besvikna ansikte när hon upptäcker att ingen av mina föräldrar kommer dyka upp på henne så kallade "möte".