Kapitel 3

2.1K 69 0
                                    

Jag drar några fingrar igenom mitt hår och går mot dörren men innan jag hinner låsa upp sätter han sina händer på mina höfter och kysser mig. Jag känner hans leende mot mina läppar och kan inte hjälpa att le själv.

"Det här var inte hur jag hade tänkt mig en dejt" flinar han fortfarande med händerna på mina höfter.

"Jasså?" viskar jag och lägger mina händer runt hans nacke.

"Det här var mycket bättre" säger han och lutar sig ner för att kyssa mig igen. Med ett leende godtar jag hans läppar.

"Så vad beställde du?" frågar Elliot när jag kommit tillbaka till honom och Tanja. Jag kom tillbaka utan någonting, bra jobbat Cassandra, det var ju inte bara lite uppenbart.

"Ehm.." Suckar jag och sätter mig ner bredvid Tanja, mittemot Elliot. Han kollar irriterat på mig och sedan slänger han en snabb blick på Tanja som sitter och suger i sig milkshaken.

"Du har ingenting med dig" säger han och kollar på mina tomma händer.
Jag överlägger med mig själv om vilken ursäkt jag skulle använda och kommer till slut fram till den mest trovärdiga.

"Jag åt upp det på vägen hit" flinar jag och kollar på Tanja som även hon flinar. Hon vet precis vad jag gjort, jag inser nu att Elliot förmodligen också vet det, varför han vill att jag ska säga det vet jag däremot inte.
Elliot blänger på mig och jag ser att han väntar på en bättre förklaring.

"Både du och jag vet vad jag gjorde så varför lägger du inte bara ner?" muttrar jag och och lutar mig bak i stolen som jag sitter i.

"Det är inte första gånger det här händer" väser han och ger mig en allvarlig blick.

"Jag är medveten om det" fnyser jag och kollar bort mot ett bord fullt med skrattande killar, antagligen fulla.

"Om du fortsätter så här kommer folk starta rykten.." säger han lågt.

"Vad för rykten?" frågar jag med en utmanande ton och kollar tillbaka på honom igen.

"Att du ligger runt" svarar han och ger mig en seriös blick.

"Om det är vad du tycker" muttrar jag och reser mig för att gå. Elliot ger mig en besviken blick, om han är besviken på mig eller sig själv vet jag inte men jag bryr mig inte utan stormar ut från fiket utan att se mig om.

"Cassandra" "Cassandra!" rösten blir högre och högre. Jag vänder mig om i sängen i hopp om att rösten ska försvinna men det gör den inte. "Cassandra!"

"Vad?" frågar jag sömnigt och drar över täcket över huvudet. Någon grabbar tag i det och drar bort det, vilket blottar mina nakna ben för kylan i rummet.

"Du börjar om tio minuter" säger Tanja irriterat och jag hör hur hon springer in till toan och tillbaka ut.

"Mhm" mumlar jag och letar efter täcket utan att öppna ögonen, inte det smartaste men jag är rädd att om jag öppnar ögonen kommer inte kunna somna om och det vill jag inte. Jag ger upp kampen om att hitta täcket och kryper ihop till en liten boll för att bli varm igen. När jag är bara några sekunder ifrån att somna in igen slår något vått och kallt mot mitt ansikte och jag blir genast yrvaken.

"Nu är det åtta minuter" säger Tanja och lämnar rummet. Jag blänger på dörren en stund och inser tillslut att jag måste gå till lektionen fastän jag gärna sluppit det. Alla morgonlektioner börjar alldeles för tidigt, den tidigaste lektionen borde börja klockan tio och inte en sekund tidigare. Jag slänger en blick på schemat som sitter på väggen bredvid dörren. Det visar sig att John är min lärare denna underbara morgon, hurra för mig.

Jag tar tag i Tanjas täcke och använder det för att torka mitt nu dyngsura hår men det hjälper inte särskilt mycket. På golvet framför mig upptäcker jag chipspåsen från igår och börjar äta ur den medans jag letar efter något att sätta på mig. Inget i garderoben känns tillräckligt enkelt att sätta på sig men jag ger tillslöt upp och drar på mig en enkel t-shirt-klänning och plusar på några smycken för att få det att se ut som att jag i alla fall försökt.

Jag går ut från rummet med väskan på axeln och chipspåsen i hand. I vanliga fall stjäl jag lite frukost från köket på vägen till klassrummet men idag orkar jag det bara inte. Klockan i en av korridorerna visar att jag nu är tio minuter försenad, vilket inte är särskilt illa om man ska jämföra med alla andra gånger.

Jag öppnar försiktigt dörren till klassrummet och möts av ett antal nyfikna blickar, inklusive John, dock ser hon mer irriterad ut än intresserad.

"Du håller klassen som alltid" säger hon sätter en stämpel på mitt papper, precis som dagen innan. Jag går förbi henne och ser att jag denna dagen slipper sitta längst fram, på raden till vänster finns det två lediga platser. Precis när jag ska gå tar någon tag i min chipspåse och jag vänder mig hastigt om och ser att John håller i den.

"Om du vill ha lite kunde du bara ha frågat" säger jag flinar mot henne och håller fram handen.

"Var hittade du den här?" frågar hon äcklat. Det verkar nästan som om hon aldrig har känt den underbara lukten av chips, kanske värre aldrig känt smaken.

"Den där påsen låg på mitt och Tanjas golv" svarar jag. Precis som jag förväntat mig släpper hon den och jag fångar snabbt upp den.

"Inget ätande i klassrummet" säger hon och pekar på mig. Jag pekar tillbaka på henne och tar några chips innan jag slänger påsen i papperskorgen, Sedan sätter jag mig på den platsen som är längst bak av de två lediga. Då kan jag ha mina fötter på stolen framför, väl planerat där Cassandra.

"Inga fötter på stolarna!" säger John högt, nästan som om hon läst mina tankar. Men när jag kollar upp kollar hon bara in i sin skärm, hon måste ha röntgensyn eller något.

Jag stönar och slår upp textboken och mitt anteckningsblock och börjar genast att kladda i den. I vanliga fall brukar jag faktiskt  jobba bra på lektionerna men jag är verkligen för trött för att tänka just nu. Mina tankar ligger fokuserade på vad Elliot sagt kvällen innan och jag funderar på om han kanske har rätt.

En låg knackning låter på dörren och jag hör hur någon kliver in eller ut, många går in och ut på Johns lektioner så jag bryr mig inte speciellt. Jag hör någon flämta bakom mig så jag vänder mig bak och ser hur alla tjejerna hamnat i drömläge. Jag vänder mig fram för att se vad som fått alla tjejer så här och jag ångrar det genast.

"Det här är Markus"

Big Girls Don't Cry-Bok 2Där berättelser lever. Upptäck nu