Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

2.8

Mika

Jag ligger i min säng med ett tunt linne och mysbyxor. Sådana som är supermjuka när man drar med handen åt ena hållet och sträva åt det andra, ungefär som när man klappar en katt mothårs.

Jag har försökt att ignorera kvällen så gott det går, men det är näst intill omöjligt. Speciellt inte då varenda låt som shufflas i mina spellistor tycks handla om kärlek.

Vi är inte såna som i slutet får varann

Nähä? Än sen då?! Jag rycker irriterat hörlurarna ur öronen och kastar dem ifrån mig. Påminn mig inte tack, alldeles för underbara Håkan. Inte nu. Inte idag. Inte imorgon. Inte för resten av mitt sjuttonåriga, blinda liv.

Det knackar på dörren. Jag stönar och slänger mig åter bakåt i sängen.

"Gå iväg!" skriker jag. Jag är verkligen inte på humör för att prata med en familjemedlem just nu.

Handtaget trycks ner och dörren knarrar till då den glider upp.

"Jamen kliv på bara", muttrar jag surt.

"Förlåt Mika", säger mamma försiktigt, "men Wincent var här och han ville ge dig något." Hon lägger ett stort kuvert av något slag, på min mage.

"Vad är det i det?" frågar jag och ska just kasta iväg det precis som hörlurarna, då mamma stoppar det med sin hand.

"Jag vet inte vad det är, men det verkade viktigt för honom att du skulle öppna det." Viktigt för honom att jag öppnade det? För några timmar sedan hade jag kanske trott på det. Men inte nu. Det enda som är viktigt för honom är cigaretter. Annars får han akut abstinens. Och det vore ju fruktansvärt.

Jag suckar och viftar med handen åt henne för att hon ska gå. När hennes steg lämnat rummet, sätter jag mig upp i skräddarställning på sängen och börjar klämma på kuvertet. Försöker gissa mig till om det är värt att öppna eller inte. Precis som vid jul. Tyst klockan sju på julaftonsmorgon, smög man sig på tå intill julgranen för att klämma på paketen. Hårda paket var det bästa. Det betydde att det var något dyrt och ascoolt. Mjuka paket var mer lame, för de innehöll kläder. Rätt komiskt att inte bli förtjust över det, med tanke på att just kläder är det man numera "inte har" när man kollar i sin garderob.

Kuvertet är mjukt under mina fingrar. Det är ett sådant stort i papp, med typ bubbelplast på insidan. Innehållet verkar hårt. Litet och kantigt, men samtidigt hårt.

Jag önskar att jag inte hade blivit så nyfiken. Jag vill bara slita upp det, men tvingar mig själv att behärska mig. Även om han inte är här och kan se mig freaka över brevet, så vill jag inte ägna honom den uppmärksamheten.

Efter några minuter av lååååångsamt brevöppnande med fem å, trots att mina fingrar skrek av nyfikenhet, håller jag slutligen innehållet i min hand. Det är ett kassettband.

"Mamma!" ropar jag. "Har vi någon kassettbandspelare?"

"Va?" ropar hon från hallen. "Vad ska du med den till?" Tja, vad brukar man ha den till tror du? Göra hemmagjord glass?

"Det angår inte dig!" skriker jag tillbaka. Jag hör henne sucka.

"Vänta lite, jag ska leta fram den."

Jag väger kassettbandet i ena handen. Det sitter något klistrat på ena sidan, påminner lite om ett klistermärke. Jag stryker med fingret över det. Det är en massa ojämna prickar på. Punktskrift.

Har han skrivit något i punktskrift för min skull? Det är gulligt, det måste jag medge. Sorgligt bara att jag inte hunnit bli speciellt bra på det än, men det är värt ett försök.