Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

1.4

Mika

Mitt huvud dunkar. Förmodligen av nattens sömnproblem. Jag låg vaken minst en timme efter Wincents telefonsamtal. Låg och väntande på att telefonen skulle börja ringa igen.

Jag vet inte varför. Jag vill ju inte ha något med honom att göra, egentligen. Men tanken på att han skulle tänka mycket på mig gör mig smickrad. Jag hatar att jag blir det. Jag borde inte bli det. Jag borde bli äcklad. Han vill bara ligga Mika! Ligga och sen dra!

Ändå cirkulerar hans röst i mitt huvud. Som en låt på repeat. Den försvinner inte. Så fort jag börjar tänka på något, så tänker jag på honom. Jag vill inte tänka på honom. Men jag börjar alltid göra det ändå. Jag säger åt mig själv att, nä nu ska du tänka på din favoritmat i stället. Då börjar jag fundera på vad Wincent har för favoritmat. Kanske sushi? TYST!

Tänker jag på ett par skor som jag funderat länge på att köpa, då börjar jag undra ifall Wincent skulle tycka att jag såg bra ut i dem. Och vad hans skostorlek kan vara! Jag skakar på huvudet. Jag ska inte låta min jubelidiot till hjärna gissa. Lätt 45. Men KÄFT DÅ!

Jag ger mig själv en face-palm. Håller jag på att bli galen eller? JA! Jag tänker annat om Wincent, än att han är en dum egoistisk player. DET om något är galet.

Jag suckar och känner försiktigt längs det vassa bladet på kniven, så jag vet var jag har det. Sedan tar jag en jordgubbe med den andra handen och klyver den på mitten med kniven.

Jag fattar egentligen inte varför jag hjälper till med sommarfesten. Jag hör visserligen fortfarande till festgruppen, men jag gick liksom med i den innan jag blev blind. Och då gick jag bara med för att Stella ville det. Finns inte direkt någon anledning nu... Fast i och för sig. Gratis gräddtårta.

Jag suckar för mig själv igen och lägger jordgubbshalvorna till vänster om mig på bänken. Väntar på att någon ska lägga de vackert på en av tårtorna. Och förmodligen också säga hur ojämnt och fult jag har skurit dem.

Men istället hör jag Wincents röst: "Vad fint du gör." Jag skakar på huvudet. Skärp dig, Mika. Sluta tänka på Wincent nu för i helvete! Du skär jordgubbar, ok?

Jag plockar en ny jordgubbe ur durkslaget.

"Ska du inte säga tack?" hörs Wincents röst igen. Jordgubben jag håller på att skära får nog ett ojämnt hack mitt i, när jag rycker till av rösten. Det där var inte inuti mitt huvud. Hur länge har han stått där?

Jag vänder på huvudet åt hållet hans röst kom ifrån.

"Jag visste inte att du engagerade dig i skolfesterna", säger jag så stadigt och självsäkert jag kan. Vilket går sådär. Varför får han mig i en sådan obalans?

Wincent skrattar till lite och hummar.

"Inte jag heller", svarar han. Men vad gör du här då? Hans närvaro gör mig skakig. Jag försöker glömma bort att han finns, och då bara plötsligt står han bredvid mig. Tack Gud, tack.

"Kan du sluta upp med att smyga dig på mig", säger jag irriterat. Han skrattar igen och lägger en hand på min axel. Jag puttar bort den och ökar takten med kniven. Att undvika kroppskontakt är nog säkrast. Vem vet vad mitt undermedvetna kan få för sig. Sugen på sushi, Wincent?

Jag tar ett djupt andetag. Vad fasen är det med mig? Och sushi... Jag gillar inte ens sushi. Varför kan jag inte sluta undra ifall han gillar sushi? GAAAHHH

"Förlåt", säger han med mjuk röst. "Det var inte meningen att skrämma dig." Skrämde mig? I vilken del av min mening kunde han uppfatta ordet "skrämde" eller "rädd"? Jag blir irriterad.