Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

0.9

Mika

Jag håller andan en stund. Mitt hjärta tickar ojämnt på. Som om det inte riktigt vet ifall det ska stanna eller inte.

Jag biter mig en aning i läppen. Inte mer tårar. Snälla. Men de lyssnar inte på min tysta bedjan och fortsätter så klart att rinna i salta rännilar längs mina kinder, som om de aldrig gjort annat. Dessutom är det redan för sent. Jag kommer nämligen att tänka på min vackra make-up. Numera pande-up. Jag ser förmodligen redan ut som en sådan där björn i Kina som lever på bambuträd.

Oscar stryker mig över kinden och jag ryggar bakåt. Tusen rysningar ilar genom min kropp. Det är bara obehagligt. Fan att han skulle vara här nu.

Jag känner hur han pressar sin kropp mot min till en kram. Han är inte den biffigaste i världen, men jag har en känsla av att han är väldigt stark ändå. Och med tanke på att jag inte kan se honom; jag är chanslös om han försöker något. Vilket jag tyvärr är rätt så säker på att han lär göra.

"Berätta allt för mig nu älskling", viskar han. Fast inte i en ton som ger trygghet. Snarare en som ska verka sexig. Pfft. Den här killen vet då ingenting om ömhet.

Han lutar sig tillbaka men släpper inte greppet om min midja. Hans fingrar smeker lekfullt svanken. Jag har lust att slå honom i huvudet med ett våffeljärn.

"Mika? Du är väl inte rädd för mig?" Som fan att jag är, du våldtar mig redan med dina ord.

"Nej", svarar jag, men rösten sviker. Och det märker han så klart. Helvetes skit.

Han stryker med fingrarna ännu en gång över mina fuktiga kinder och skrattar roat. Jag vill dö. Avlida. Hans skratt skär genom mig så som när någon drar med naglarna över en griffeltavla.

Jag försöker dra mig undan men jag står precis intill en vägg. Han håller fast mina handleder och pressar mig bara närmare väggen, likt ett rovdjur som stänger in sitt byte i ett hörn.

Jag vill inte vara hans byte. Jag vill sluta ögonen och blunda riktigt hårt. När jag sedan öppnar ögonen igen kan jag se. Och då är Oscar borta. Gone. Forever.

Jag öppnar ögonlocken. Visst, jag ser inte skymten av någon Oscar i det grumliga mörkret, men självklart är han där. Jag kan känna honom tätt intill mig. För nära. Varenda antydan av hans kropp ger min hud brännskador.

"Du Mika", viskar han. "Det är inte alla som får va med mig vet du. Du borde njuta." Njuta? Allvarligt? Tycker jäveln att jag ska njuta när han sexuellt misshandlar både min kropp och själ.

Jag fnyser till.

"Jag njuter när du ligger i en grav", svarar jag kort. Jag vet att jag är provocerande nu, men det är det enda som kan få mig att verka stark. Det är inte värt att visa mig sårbar. Det känns som om Oscar kommer undan så mycket mer då.

Han skrattar till så nära mitt ansikte att en doft av svag rök slår emot mig. Jag är osäker på om han blev irriterad eller bara ännu mer "sugen".

"Du är så jävla sexig när du är arg", säger han och jag kan på något sätt märka av på hans röst att han ler. Han äcklar mig. Ser ner på mig. Hallå? Jag är också en människa! Inte din sexleksak.

Jag börjar fundera på vad jag skulle kunna göra. Försöka knäa honom i skrevet? Problemet är att jag inte kan se var det är nånstans. Och jag har inte speciellt stor lust att känna efter med mina händer. Ugh.

Hans läppar har nu vandrat upp mot min mun. Han pressar dem hårt mot mina. Kör in tungan. Han smakar rök, tobak och något mer. Starkt. Droger? Bara tanken får mig att bli illamående.

Jag kysser inte tillbaka, men det är inte som om det hjälper mig ur situationen. Han står ändå där och tar på mig med sina äckliga händer och pressar sin "förgiftade" mun mot mina läppar. Jag vet att jag själv inte kan bli påverkad av det-han-nu-går-på utav kyssar, men det är ändå så himla äckligt och framför allt obehagligt.

Det är först när han sliter av mig min tröja och börjar ta på mina bröst utanpå behån, som jag verkligen på riktigt fattar att detta händer. Att han kommer göra det...

Paniken stiger i bröstkorgen på mig. Inte gråta. Inte gråta.

Oscars andra hand rör sig vid min byxlinning. Hans tag om mitt bröst har blivit hårdare. Om det förra greppet gjorde ont, är detta ännu mer smärtsamt.

"Släpp mig", kvider jag i panik och försöker spjärna emot igen, men han trycker sig bara närmare. Låter sina fingrar vandra allt längre ner i min trosa.

Jag kallsvettas. Ryser. Paniken gör mig både kokhet och iskall på samma gång. Rör mig inte. Snälla. Ta bort dina äckliga händer från min kropp!

Det gör han inte. Hade det varit Game of Thrones hade jag huggit av dem på momangen.

Tyvärr så är det inte det. Han är ingen Lannister. Jag har inget svärd. Plus det konstanta problemet: Jag kan inte se...

Inte för att det skulle vara en katastrof för mig om jag nu högg av en fot eller ett ben istället. Det är fortfarande en smärta jag anser att han är värd.

Oscars tag är hårda, desto mer jag slingrar mig desto hårdare blir dem. Mina tårar rinner konstant och okontrollerat. Jag förstår inte hur någon kan fortsätta kyssa och smeka... fortfarande kan vara kåt när den andra personen gråter?

Det som han kallar smekningar, känns som knivseggar. Jag blir riven. Rivsåren ser osynliga ut. Men de finns där. De finns, och blir fler för varje äcklig kyss, varje smekning han för.

Då verkar plötsligt dörren flyga upp.

"För i helvete Oscar!?" Jag är alldeles för ångestfylld och skräckslagen för att känna igen rösten, men det tar inte speciellt lång tid förrän jag fattar vem det är ändå. "Är du helt tom i huvudet?"

Oscar rycks bort från mig.

Räddad, för andra gången. Från samma kille, av samma kille. Det är nästan pinsamt, men det har jag inte tid att tänka på. Jag är för lättad över att Oscar inte tar på mig längre och halvt chockad över det som nästan skedde.

Jag känner hur mina ben viker sig. Men istället för att dråsa i marken, fångas jag upp av ett par starka armar. De är vältränade, men inte för hårt. De är mjuka också. Mänskliga.

Jag riktar blicken uppåt. Eller det vill säga, mitt rödgråtna pandaface. Skit också, jag ser säkert inte klok ut. Visst, det kanske finns människor därute som tänder på pandor? Inte speciellt troligt, men ja... Om det nu finns folk som gör det, så tror jag inte direkt Wincent tillhör den sorten. So what? Det är inte som att jag bryr mig om vad Wincent tycker om mitt utseende? Eller gör jag?

"Är du okej?" viskar han. Världens dummaste fråga. Vad tror du, jag blev nästan våldtagen av din kompis. Jag vill ryta tusen saker åt honom om hur jävla korkad hans fråga är, men det enda jag lyckas få fram är ett snabbt "Ja!". Det kommer för snabbt.

"Säkert?" säger Wincent med orolig röst. Det låter inte riktigt som om han tror mig. Konstigt?? Du blev som sagt nästan våldtagen.

I vanliga fall skulle jag svara bra på alla hur-mår-du-frågor. Svarar man att man inte mår bra, är det som om all uppmärksamhet plötsligt ofrivilligt förflyttas till en. Och plötsligt skriks det VAD FAN HAR HÄNT!? VA, VARFÖR ÄR DU INTE OKEJ!?? rakt upp i ansiktet på en. Det är sällan någon förstår när man sedan försöker förklara varför man inte är okej.

Nu är det mest awkward. Som om han faktiskt bryr sig, men ändå inte.

Jag vill inte ha deep talk med Wincent. Jag vill inte öppna mig upp för honom alls. Någonsin. Men säger jag att allt är bra nu, så kanske jag blir lämnad ensam och det vill jag inte. Tänk om Oscar till exempel, kommer tillbaka sen? Det är inte som om jag kommer se ifall han kommer smygande. Jag är chanslös. Igen. Jag är fan chanslös jämt nuförtiden.

Jag drar in ett djupt andetag och känner hur en ny flod av tårar börjar rinna längs mina kinder.

"Nej", viskar jag.