On The Run (boyxboy)

Kapitel 2

Adrians perspektiv:

Jag steg av bussen och fortsatte gå mot den gode mannens kontor. Jag vet att det är förvirrande, men det finns ett yrke som heter 'gode mannen'. Nej, jag skämtar inte. Den gode mannen är en, i mitt fall gammal, gubbe som har hand om ensamkommande flyktingbarn. Han tar beslut om att ansöka om uppehållstillsånd, vår skolgång, vårt boende och vård och allt såntdär.

Den stora beigea byggnaden som jag snabbt kände igen när den kom framför mig visade att jag var framme. Jag öppnade den tunga dörren och gick fram till receptionen. Kvinnan som satt där kände fort igen mig och nickade bara som ett tecken på att jag kunde gå in till honom. Jag knackade på dörren och hörde ett svagt 'kom in' inifrån.

När jag kom in kollade han nyfiket upp på mig och när han såg att det var jag sprack hans ansikte upp i ett stort leende. Han hade grått skägg som jag en gång sett honom kamma, och hans hår på huvudet var han inte ens nära på att tappa. Det var alltid i samma vårdade frisyr. Hans kinder var hela tiden rosiga vilket troligen berodde på hans runda mage som ibland stack ut ur kostymen i hans försök att dölja den. Han ställde sig upp ur den skinnklädda stolen och gick fram till mig med öppna armar.

"Adrian! Det är så skönt att se dig igen, vännen!" sa han och avslutade meningen med ett snällt, bullrigt skratt, som alltid påminner mig om tomten. Tänk om tomten finns på riktigt och det är han? Han omfamnade mig i en bamsekram och jag kramade tillbaka med ett stort leende. Han satte sig återigen och visade att jag skulle sätta mig på stolen på andra sidan skrivbordet.

"Jag har goda nyheter! Jag har hittat en familj bestående av mamma, pappa, och son som är redo att ta emot dig. Men det är inte det bästa; De är redo att ta hand om dig tills dina föräldrar kommer hit!" sa han med ett leende och sträckte glatt ut armarna som ett tecken i hur fantastiskt det var.

"Dom säger alltid att dom kommer ta hand om en så länge, sedan tröttnar dom. Men tack så mycket, det ska bli skönt att lämna han jag bor hos nu." sa jag artigt och han la huvudet på sned med en funderande blick.

"Det är bra att du är beredd för att de kan säga upp sitt kontrakt om att ta hand om dig. Men jag har en bra känsla över det här, Adrian. Och det har jag inte ofta kan jag säga. Det är en väldigt snäll familj du kommer komma till. Dock måste du nog förbereda dig på att deras son kan vara en aning kaxig!" sa han och kastade huvudet bakåt för att skrocka ljudligt som om han kom ihåg någonting. Jag log åt synen och höll inne mitt skratt åt hans beteende. När han var klar kollade han än en gång på mig med en snäll blick och knäppte händerna framför sig på skrivbordet.

"Men åter till ämnet. Du flyttar idag. Det står en från socialen och väntar utanför. Han kommer ta dig dit du bor för tillfället så du kan packa dina saker. Sedan skjutsar han dig till ditt nya hem." förklarade han och jag nickade för att visa att jag fattade vad han menade. Han bytte ställning igen. Denna gången tog han på sig sina glasögon och la ett papper framför sig innan han la armarna i kors och lutade dom mot skrivbordet.

"En sak till." sa han och tog av sig glasögonen. Han såg riktigt obekväm ut där han satt just nu och leendet han alltid bär var borta. "Vi har spårat dina föräldrar." mitt hjärta stannade. En förväntansfull men samtidigt livrädd känsla spreds i magen. Klumpen i halsen kändes tydligt och mina ögon började brännas. "De är på väg hit." vid det här laget började mina tårar rinna, men jag brydde mig inte.

"Vart är dom?" frågade jag istället med en skakig röst. Varför såg han inte glad ut? Han ser ju alltid glad ut? Han la frustrerat ena handen under hakan och kollade på mig med en orolig blick.

"De är på gränsen in mot Kroatien just nu. Precis som tusentals andra. Det är kaos där. Ingen vill släppa in dem. De säger att det är fullt redan. Dina föräldrar har förlorat allt." förklarade han med en medlidande röst. Jag suckade och torkade bort tårarna. "Det är inte 100% säkert att de kommer kunna komma fram på ett tag. Eller om det någonsin kommer." började han tveksamt. "Men förlora inte hoppet. Även fast det är svårt och farligt, så är de på väg hit för att de älskar dig. Och kärlek, det kan jag lova dig, det är starkare än någon annan viljekraft som finns i detta universum." sa han och log uppmuntrande mot mig. Han ställde sig upp och jag tog det som tecknet på att det var dags att gå nu. Han gav mig en tröstande kram innan han vinkade åt mig.