o.m | deras nummer

six

Vi sprang av scenen och in i logen som vi hade bakom. Jag slängde mig på soffan och stirrade upp i taket, vad hade precis hänt? En hand som kom ovanför mitt ansikte drog mig ut ur mina tankar och jag blinkade och satte mig upp och möttes av tre sura blickar.

"Vad fan tänkte du med Oscar?" sa Felix surt åt mig och blängde på mig. Han menade varför jag hade slutat sjunga när det var min del i låten. Ingen av dem hade vetat vem jag hade sett.

"Jag blev distraherad" sa jag och kollade ned mot mina händer som jag hade knäppt i knät.

"Av vadå?" frågade Omar och kollade frågande på mig. Jag tog upp min blick och kollade på honom och Felix som satt och granskade mig. Bredvid dem satt Ogge och kollade surt ned i golvet.

"Av Katia" sa jag och de alla tre kollade nu med stora ögon på mig. Vi har inte träffat eller nästan hört någonting från Katia sedan hon slutade att arbeta med oss så att få se henne utan förvarning kom som en chock för mig.

"Katia, vår Katia?" frågade Ogge och jag nickade. Jag kan fortfarande inte få in i mitt huvud att jag hade sett Katia stå längst bak i lokalen och titta på oss framträda. Vi är vana med att hon står bakom scenen och granskar allting vi gör.

"Wow, henne var det länge sedan man såg" sa Felix och vi alla nickade instämmande. Vi började prata om gamla minnen vi hade tillsammans med Katia, när vi var ett nybildat band när det knackade på dörren och Ogge gick upp och öppnade dörren. Vi alla slutade prata och kollade mot dörren när Ogge öppnade den. In genom dörren kommer två ben iklädda shorts och vi ser snabbt vem det är. Vi ställer oss upp och slänger oss över Katia som stod i dörröppningen.

"Åh vad jag har saknat dig" sa Omar och kramade om henne. Jag tror Omar är den av oss fyra som har saknat henne mest, Katia var som en storasyster för honom, vilket var riktigt sött. Vi släppte taget om henne och gick och satte oss i soffan och började prata med henne. Vi fick veta att hon också bor i Los Angeles nu sedan 3 år tillbaka och att hon fortfarande arbetar med musik. Hon sa aldrig att hon arbetade med Ebba fortfarande, antagligen för att Ogge var i samma rum. Ebba är fortfarande en känsligt ämne för Ogge, även om han har flickvän nu och säger att han glömt Ebba så kan man se att någonting inuti honom saknas och den biten är Ebba.

"Så vad gör du här?" frågade Ogge och vi kollade mot Katia.

"Jag fick höra av en kompis att ni skulle spela här idag och jag bor 15 minuter bort så jag tänkte att vi kunde se er medan vi ändå hade tid" Katia log när hon pratade men hon sade bort sig. Jag vet inte om de andra hörde det men Katia sa inte att hon kunde se oss, utan att de kunde se oss, alltså så är hon inte ensam. Jag kollade mot killarna och det verkade som om ingen hade märkt det för de satt likadant som förut och frågande ingenting. Min blick lyftes från Katia och jag kollade upp mot dörren. Där stod hon i dörröppningen, lutandes mot kanten. Jag ställde mig fort upp och sprang fram till henne och omfamnade henne medan jag kände hur en tår trängde sig fram i mina ögon.

Efter tre år utan henne fick jag äntligen hålla henne i min famn, känna hennes parfym, veta att hon faktiskt finns. Jag drog ifrån kramen och såg att hon också grät. Jag lyfte upp min hand och torkade bort tårarna under hennes ögon.

"Älskade älskade Ebba" sa jag tyst och kramade om henne en sista gång. Någon bakom mig harklade sig och det var då jag kom på att ingen av killarna troligtvis hade sett vem det var utan de hade bara sett att jag hade rusat iväg och kramat någon. Jag vände mig om och killarnas ansiktsuttryck var oslagbara. De tappade hakan och såg ut som fågelholkar.

"Hej killar" sa Ebba och gick fram och omfamnade både Felix och Omar. Jag slängde en blick mot Ogge som mötte min blick. Hans ögon började bli glansiga och jag kunde se hur han snart kunde brista ut i gråt. Han skakade på huvudet och reste sig upp och sprang ut ur rummet.