Escape - o.m (au)

Sexton

Från ; Oscar
15:36

Kommer om ca en kvart

Jag sitter ändå redan vid ett bord längst fönstret och ser ut på allt folk som går utanför. Inte så värst många, och de som väl går där ser sönder stressade ut. Det är nästan så att man tycker synd om dem.

Men nu tycker jag bara synd om mig.

Jag har suttit här i en halvtimme, då jag verkligen skyndade mig från skolan för att slippa prata med Felix. Dock har jag inte sluppit se honom, eller möta hans blick bara för det, då hans blick bett om förlåtelse varenda sekund. Men jag har nonchalant gått förbi den.

Visst, jag kanske är lite hård mot honom? Han visste ju trots allt inte.. Och det syns långa vägar att han ber om min förlåtelse. Men jag menar, han gick riktigt lågt.. Man skämtar inte om mord.

Men egentligen vet jag ju inte om det var meningen. Vad vet jag? Personen i bilen kanske såg ett stort djur och började gasa på och vi råkade vara just den bilen som stod i vägen? Och egentligen, hur skulle personen veta att just min familj var i den bilen? Det kanske inte var menat att det var vår familj som skulle bli påkörd?

Vad som än händer var personen sjuk, och även om tusen olika teorier snurrar runt i huvudet är den starkaste känslan till att det är någon som gjorde detta med mening. Men vem skulle det kunna vara?

Jag ser mig omkring i cafeét. Tänk om det är någon är inne?

Jag vänder mig stelt om till min varma kopp te och för den mot min mun för att dricka. Det varma vattnet mot min kalla kropp slår till som en spark mot magen. Men ändå är det skönt när den varma vätskan tinar upp min stelfrusna kropp.

Jag hinner bara ställa ner koppen innan jag känner en varm hand på min axel och jag hoppar till. Jag vänder mig hastigt om och känner hur lättnaden sköljer över mig.

"Oscar" säger jag glatt och reser mig upp för att krama honom. Han tappar balansen för en sekund men finner den igen så ingen olycka händer. Jag lutar huvudet mot hans bröst och han lägger sitt ansikte i mitt hår och andas in min doft.

"Hej Hilda" mumlar han mot min hårbotten och hans varma andedräkt slår emot mitt huvud. Jag känner hur huden knottrar till sig och jag vill bara komma närmare honom, om det ens är möjligt. Han sluter sin ena arm runt min midja och den andra håller om mitt bakhuvud.

"Jag har saknat dig" mumlar jag mot hans bröst och drar in hans doft som är en blandning av mint och rakvatten. Jag drar ifrån mig en bit från honom ser in i hans ögon. Han ler mot mig vilket leder till ögonen smalnar och små rynkor bildas vid hans ögonvrån.

"Jag har saknat dig med" säger han och går ifrån mig för att slå sig ner på stolen mitt emot mig. Jag ser på honom när han sätter sig på stolen, och jag gör detsamma. Han drar av sig sin gröna jacka och hänger den över stolsryggen, och lutar sig sedan mot den. Han har på sig en vit T-shirt och svarta jeans. Basic.

Han ser ner mot min tekopp och höjer på ena ögonbrynet, innan han ser upp och möter min blick.

"Tjuvstartade du?" frågar han dystert och skjuter ut läppen lite. Jag skrattar lite tyst men slutar rätt snabbt, men jag kan dock inte hindra det stora leendet jag har på mina läppar.

"Förlåt, jag frös och tog te för att värma upp mig för man vet ju aldrig hur lång tid du skulle ta på dig men jag ka-"

Jag slutar prata då jag avbryts av Oscars skratt. Han sjunker längre ner i stolen och skrattar så mycket att små tårar börjar synas i ögonvrån. Jag ser frågandes på honom,va var det som var så kul? Ligger håret fel? Har mitt smink smetat ut sig? Ha jag fula kläder på mig? Åh han gör mig så nervös. Han torkar bort tårarna med handryggen och sätter sig upp ordentligt.

"Hilda, gullet. Du behöver inte göra en stor grej av det, du behöver inga bortförklaringar, jag skämtade" flinar han och jag ser hur varje muskel andtränger sig för att han inte ska brista ut i skratt igen.

Jag känner hur kinderna hettar till och jag ser ner på mitt te, som fortfarande ryker av värme.

"Oh, jaha" säger jag och lägger om min ena hand om koppen och rör om med skeden i teet med den andra.

Plötsligt lägger han sin hand över min som håller sig kupad om koppen, och jag ser länge på handen innan jag vågar möta hans blick. Han ser djupt in i mina ögon och jag känner hur hela min kropp värms av hans lilla beröring. Han smeker tummen över min handrygg och jag känner hur han skickar stötar som bildar gåshud över hela min kropp. Jag har munnen halvt öppen, då jag är helt mållös. Jag får inte fram ett ljud. Jag ser på hand tumme som långsamt cirkulerar över min handrygg.

"Nå, Hilda. Du sa att du flyttat hit och det var en 'krånglig historia'. Vill du berätta, eller är det för krångligt?" frågar han och jag känner hur det rycker till i mungiporna.

"Jo, ja.. Krånglig och krånglig.. Den är mer, sorglig skulle jag nog säga" säger jag och ler lite lätt mot våra händer som fortfarande har kontakt med varandra. Jag möter hans blick och jag ser hur han nu blir förvånad. Han kollar på mig i väntan på en förklaring, och jag nickar.

"Jo, mamma berättade på flygplatsen att min farmor hade blivit mördad.." börjar jag och ser på Oscar. Han ser mållös ut, så jag fortsätter. "Vi åkte från flygplatsen och var påväg hem. Vi hann kanske åka i någon halvtimme eller så? Sen frågade jag frågor om allt och så vidare. Och sen så.."

Orden stannar i huvudet. De bara cirkulerar runt och jag känner hur andetagen blir hackiga. Vad ska jag säga? Jag ser ner i mitt knä där jag nu har mina händer, och kupar de lite för att se hur de skakar. Tårarna hotar i ögonen och jag försöker svälja de så gott som det går.

"Sen så..?" Frågar Oscar och jag känna hur hans blick bränner på mig. Jag vågar min blick på honom och känner värmen stråla från hans ögon. "Du behöver inte berätta om det-"

"Vi krockade" säger jag snabbt, och håller blicken på mitt te. Jag vill inte möta hans blick än. Men jag kan känna hur tystnaden avslöjar att han vill höra mer. "En bil körde in i sidan av vår bil så vi slungades av vägen, in i skogen."

Han vågar fortfarande inte säga något, och jag vågar inte möta hans blick för jag vill inte att hans ska se hur nära jag är på att gråta.

Och där faller den.

Den första tåren.

Och en till.

Och en till.

Och ännu en till, tills de inte kan hindras längre. Tårarna rinner, men jag gråter inte hysteriskt. Det är mer, försiktigt. Jag känner hur kroppen börjar skaka och jag får lite panik.

"Det som är grejen är att jag hela tiden får en känsla av att den bilen gjorde det med mening, och jag är helt säker på det!" börjar jag och pratar nu en aning högre. "De är döda Oscar, mina föräldrar är freaking döda" gråter jag och ställer mig nu upp framför stolen.

"Hilda, ta det lugnt nu" säger han med låg röst och reser sig upp han med, fast långsammare.

"Det är enkelt för dig att säga! Mina farmor, farfar, mamma och pappa har alla blivit mördade, och varför?! Av vem?!"

Tårarna tävlar ner för mina kinder och jag skakar bara på huvudet och torkar bort tårarna så gott det går.

"Förlåt Oscar för det blev såhär" ber jag med en vädjande blick, innan jag vänder mig om och springer ut ur cafeét.

Jag springer iväg genom gatorna och har egentligen ingen aning om vart jag är påväg. Efter att ha sprungit ett tag hamnar jag i en liten park. Jag känner mig helt andfådd, så stannar upp och gömmer ansiktet i händerna.

Plötsligt känner jag varma andetag i nacken och jag vänder mig hastigt om. Jag är inte beredd på att bli mött av just det ansiktet, men det är inget jag bryr mig i nu. Istället slänger jag mig in i hans armar och låter honom hålla om mig ett tag.

Ett bra tag.

<><>

Vem kan det vara mås tro?