Tre

290 15 24
                                    

Hjulen slår emot landningsbanan slarvigt och hårt, vilket leder till att jag hastigt slängs bak i sätet. Farten saktas ner och långsamt rullar vi in på en "parkering" för flygplanet. Alla runt omkring applåderar entusiastiskt över den perfekta landningen, och jag vill bara spy på de. Vadå bra landning? Knappast.

Det sprakar till i högtalarna, och en manlig röst med dansk brytning fyller flygplanet.

När han pratat klart och planet stannat, börjar folk resa på sig och masa sig fram. Vissa tar ut sina prylar från facket ovanför deras säten, andra väntar på att få plats på gången mellan sätena för att ta sig ut, medan resten stressat knuffar omkull allt och alla för att komma ut så fort som möjligt.

När vi kommit ut ur planet, står vi och väntar på att våra väskor ska komma. Jag ser mig omkring. Det är så tomt på flygplatsen, jämfört med annars. Folk brukar vimla runt och leta efter sina plan, men nu är det i princip bara vi och resten som satt på planet som står här.

"Ingen som har glömt något?" Frågar pappa när alla saker är samlade. Jag ger honom en menande blick. Om vi skulle ha glömt något, är det försent att hämta det nu. För antingen ligger det då kvar på planet, eller hotellet på Hawaii.

Ååh, Hawaii.. sommar, sola, bada, havet.. Oscar

Ett leende tog plats på mina läppar. Bara hans namn gav mitt hjärta ett extra slag och hettande kinder.

Leendet försvinner dock så fort vi kommer utanför flygplatsen, och är på väg mot vår bil. Kylan letar sig in genom alla öppningar på min jacka får att få mig att dra det tunna duntyget närmare min kropp. Som på beställning gör jag som kylan vill och blänger mot en osynlig fläck en bit bort. Ett rys far genom huden som tusen stötar, men inget behagligt rys. Ett rys av kyla.

Jag ser upp mot himlen. Vi har turen att det inte regnar åtminstone.

"Pappa, hur mycket är klockan?" Gnäller Molly som för nuvarandes sitter på pappas rygg, eftersom hon själv inte orkade gå. Jag fantiserar lite för en sekund hur det skulle se ut om det var jag som satt i Mollys ställe, men suddade bort den bilden fort då den blev helt fel i mitt huvud.

"Klockan är halv ett på natten, gumman" suckar pappa, då han egentligen inte alls orkar med Molly sittandes på ryggen. Det syns långa vägar. Men som en "så snäll pappa som han är" så gör han det ändå. Dels också för att då slipper han ta all packning, utan jag och mamma får ta det. Han är ju inte direkt dum i huvudet när det gäller att tänka, den pappan..

"När kommer vi hem tror du?" Fortsätter Molly.

"Runt fyra tiden någon gång."

"Va?! Så länge orkar inte jag va uppe!" Säger hon förskräckt. Mamma ler lite mot Molly.

"Du kan såklart sova i bilen" säger hon lugnt och rättar till handväskan som hänger över axeln lite slarvigt. Molly blir då lite nöjdare, och kurar ihop sig mot pappas rygg.

Väl framme vid bilen hoppar Molly ner från pappas rygg och sätter sig bekvämt i bilen. Mamma och jag lastar in alla grejor i bagaget medan pappa startar bilen för att värma upp den. Jag kan höra hur pappa och Molly pratar där inne medan jag och mamma står utanför.

Jag ska precis hoppa in i bilen innan ett par händer sätts på mina axlar och vänder mig om. Jag drar hastigt efter andan och hjärtat slår ett extra slag, fast till min lättnad är det endast mamma.

Hon ser in i mina ögon ett tag. Hennes mörkblåa ögon glittrar till, men inte av lycka. Inte glädje. I nattens mörker kan jag inte skilja på hennes iris och pupill. Efter att hon bara kollat ett tag, drar hon in mig i en varm kram. Lite oväntat, för att vara mamma. Hon lägger huvudet på min axel, och vid dethär laget är jag glad över att jag precis växt till samma höjd som mamma. Jag känner hur min axel successivt blir fuktigare efter varje sekund. Oroligt kollar jag på henne, medan jag försiktigt drar armarna om hennes rygg.

Escape - o.m (au)Där berättelser lever. Upptäck nu