Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

1.9

Jag ignorerar frågan och fortsätter att stirra blint på den svarta säcken framför mig. Jag känner inte ens av händerna längre, de har domnat bort av slagen. Ändå fortsätter jag slå som besatt, för det är det enda jag orkar. Nej, säger min känslokalla sida, det är det enda du vill. Jag är ett monster.

"Wincent? Men för i helvete kan du reagera eller?" hojtar Ludde irriterat och Oscar viftar med handen framför mitt ansikte. Jag ser den inte, för jag har stängt av. Det enda jag ser är den där jävla säcken som ler hotfullt mot mig. Jag ska slå sönder dess ansikte.

"Han är fan helt borta", gnäller Oscar. Han skrattar lite tomt och himlar med ögonen. Fast jag märker på honom att han egentligen inte alls tycker detta är speciellt kul.

Måns går också fram till mig. "Det är hon, eller hur?"

Jag suckar inombords. Det är skillnad på hon eller hon. Det finns två hon som ständigt cirkulerar inom mig. Tre om man räknar med Bianca.

Jag fryser armarna i slagen. Mina knytnävar är fortfarande så hårt knutna att knogarna är alldeles vita. Det pulserar hett i de synliga venerna, men det låtsas jag inte om.

"Den där blinda jäveln?" säger Oscar frågande och himlar återigen igen med ögonen. Det hugger till någonstans i mellangärdet på mig. Jag får svårt att andas ordentligt, svårt att hålla mig lugn.

"Sluta kalla henne så", väser jag irriterat åt honom, innan jag vänder mig mot Måns. "Och det är inget speciellt med henne." Jag lutar min svettiga kropp mot väggen. Tar ett djupt andetag.

Oscar fnyser.

"Jaha?" muttrar han. "Varför håller du på och försvarar henne hela tiden då?"

"Du gillar henne mannen, vi fattar!" säger Ludde och ger mig en hård knuff i sidan. Jag stirrar på honom och höjer på ögonbrynen.

"Bara för att jag försvarar henne mot den där sexistiska idioten", jag nickar åt Oscars håll, "så gillar jag henne?"

"Hey, jag står här!" utbrister Oscar. Jag himlar med ögonen åt honom.

"Du har aldrig försvarat någon tjej på det sättet förut", säger Ludde leendes och ignorerar Oscars lilla rop på hjälp. Det enda Oscar behöver hjälp med är att få sin äckliga och anskrämliga mun hopsydd.

"Precis, förutom din heta syrra då", gnäller Oscar igen, vilket får alla att vända sig mot honom. Jag vet inte om det är för att ge igen för att jag kallade honom idiot, oavsett bevisar det bara ännu mer att mitt påstående är sant. Jag ger honom en äcklad blick och suckar irriterat.

Precis när jag ska smälla till honom på käften, börjar min mobil vibrera på bordet en bit bort. Allas blickar vänds mot dess surrande och jag styr snabbt stegen ditåt, men Oscar står redan närmare och greppar enkelt tag i mobilen. Han synar displayen och ett brett flin sprider sig över hans läppar.

"Det är hon!" utropar han triumferande och svarar. "Hey babe, har du trosor på dig?" Den självupptagna jäveln. Nej nu var jag snäll. Den PERVERSA jäveln.

Jag flyger på honom och han tumlar i marken. Oscar är inte starkare än mig någonstans. Inte ens i hans vildaste drömmar. Jag fattar inte ens varför han lägger ner tid på att snacka skit.

"När ska du fatta att du ska låta henne vara?!" vrålar jag i hans ansikte där jag sitter grensle över honom.

"Bror, jag skojar bara", mumlar Oscar och ler lite, samtidigt som han sneglar på sina handleder som är orörliga i mitt grepp. Han kanske inte ska vara så stor i truten när han inte har kropp till att försvara sina ord. Men det säger jag inte högt. Att ge honom tips ligger inte för mig just nu.