Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

1.2

"Mika! Vad är det som händer?" skriker mormor oroligt i luren. Jag hinner inte svara förrän bilhuven stöter emot mig och får mig att flyga bakåt. Jag vet inte exakt hur långt, men det är förmodligen flera meter. Jag slår i något igen men sedan är det stilla. Mörkt och stilla. Jag hör bara en gråtande kvinna.

"Är hon död? Är flickan död?"

***

Jag sätter mig upp med ett ryck. Svetten rinner kall längs min heta ryggrad. "ÄR HON DÖD?"

Kvinnans röst är som fastetsad i mitt huvud. Som ett obehagligt eko. Rösten dras ut. Ni vet, så där som när någon pratar i en video i slowmotion.

Jag känner efter med händerna runt kroppen. Allt verkar finnas där. Alla fingrar. Alla tår. Rätt komiskt egentligen att jag kollar dem, när det är större chans att jag skulle vara kluven på mitten. Eller skulle ha skador på till exempel de inre organen. Hjälper liksom inte att kolla lilltårna då.

Jag drar in ett djupt andetag och försöker få ner pulsen. Men det går inte. Hjärtat dunkar på. Fort och hårt. Nästan så det känns som om det ska släppa fästet och flyga ut, vilken sekund som helst. Oj hoppsan, där har vi ju hjärtat! Hejdå, ha så kul i fjällen!

Det enda som cirkulerar i mitt huvud är den där stora smällen och kvinnans plågsamma gråt. Obehaget kväver mig. Som om någon lagt sina händer på min bröstkorg och trycker hårt på den hela tiden.

*RIIIIIING*

Jag hoppar till, men andas ut när jag inser att det bara är telefonen.

Telefonen? Jag nyper mig själv i armen. Är detta någon slags flashback-dröm också eller? Ringer någon nu, mitt i natten?

Mina läppar undslipper ett litet aj. Nej det är ingen dröm. Detta är på riktigt.

Om nu vår jord faktiskt existerar. Nånsin. Vi kanske inte finns. Vi kanske inte bearbetar den här meningen just i detta nu. OKEJ, sluta tänka så. Det är bara creepy.

Jag sträcker mig efter den ena hemtelefonen som placerats på mitt sängbord. (För lättare åtkomst, enligt mamma.) Nu har jag alltså inte bara den objektiva telefonen som störande-av-sömn-objekt. Inte för att den störningen platsar med flashbacks-mardrömmarna.

Jag trycker på den största knappen som ska vara den man svarar med.

"Hallå?"

"Ey, Mika! Hur är läget?" hörs en överdrivet munter pojkröst. Du måste skämta.

Det är Wincent. Wincent som i Badboy-Wincent ja. Låt mig dö. Snälla.

"Öhm, sådär. Vet du att det är mitt i natten eller?" svarar jag irriterat.

"Jasså? Ja minsann, hon är visst halv tre!" säger han om ens ännu muntrare, och jag kan höra någon mer skratta i bakgrunden.

Först undrar jag om det här är någon löjlig busringning, men när Wincent och kompisen fnittrande börjar sjunga I en rosa helikopter börjar jag bli osäker.

"Har du rökt på?" frågar jag skarpt.

"Näe-dåe", säger han, men hans röst pendlar mellan tre olika tonlägen. Inte hög alls, nä...

"Jo det har du! Är det majja?" säger jag en aning skarpare. För i helvete säg inte att det är spice i alla fall.

"Vem är Maja?" fnittrar Wincent i luren. Jag suckar irriterat.

"Har du rökt marijuana? Weed?" Han svarar inte, istället hör jag honom busvissla åt något.

"Wincent, vad håller ni på med?" Han låter flummig när han börjar förklara.

"Det kom gående en sjukt het brud. Hennes kropp, alltså du vet, jag skulle ta hennes..." Längre hinner han inte, förrän jag har lagt på samtalet.

Jag hade haft mitt finger vilandes på den stora knappen hela tiden. Ifall den som ringde skulle vara allmänt konstig av något slag och jag snabbt skulle kunna lägga på. Wincent var drogpåverkad men passar ändå in i kategorin konstig. För är det något jag inte har lust med, så är det att höra en hög player snacka om hur och var någonstans han vill röra en tjej.

Jag lägger tillbaka telefonen på sängbordet. Eller försöker. Jag hör nämligen hur den drar med sig några saker när den ramlar ner på golvet.

Jag sväljer irritationen över det och lägger istället huvudet på kudden. Stirrar upp i den gråa sörjan a.k.a taket. Det är åtminstone något jag fortfarande kan se. Typ, i alla fall. Jag vet att taket är grått. Nu är det möjligen en aning grumligare än jag minns det, men annars är det precis som vanligt. Att se på något som jag faktiskt tror mig se, gör mig lugn.

Tillbaka till verkligheten. Varför ringde Wincent till mig mitt i natten? HEM till mig. Till familjens gemensamma telefon. Min pappa kunde lika gärna ha svarat.

Shit, han hade ju fått ett utbrott om en drogpåverkad tonårskille ringde till honom mitt i natten. Desto värre skulle det bli när han fick höra att jag "kände" killen.
VAD FAN GÖR DU MED EN KILLE SOM DROGAR?! BLIR DU GRAVID SLÅR JAG IHJÄL HONOM, DET VET DU VA!? KANSKE DIG MED.

Deras första tanke skulle förstås inte vara att jag umgås med honom (vilket jag inte gör), den skulle vara att jag ligger med honom (vilket jag ännu mindre gör !!)

Jag blir irriterad bara av att tänka på det. Ett: Jag skulle aldrig ligga med någon bara så där. Två: Definitivt inte med en badboy som har player skrivet i pannan.

Men mig ringde han alltså, badboyen. Bara så där spontant. Mitt i natten. "Ey Mika, hur är läget?" FÖRJÄVLIGT, TACKAR SOM FRÅGAR...

Jag har hört att när en onykter eller drogpåverkad person ringer någon, så har den tänkt mycket på den personen. Den finns liksom nära till hands i tankarna.

Vänta. Betyder det att Wincent tänker mycket på mig? I så fall vad tänker han?

Förmodligen hur han ska playa mig på bästa sätt. Faktiskt väldigt troligt.

Men om han nu mot all förmodan inte planerar hur han ska krossa mitt hjärta, vad är det då han tänker? Inte hur ful jag är väl? Inte för att jag bryr mig, men...?

----------------------

Hello!

Hoppas ni hade en bra midsommar. Det hade jag, den delen då det inte regnade. Swedish summer, ingen midsommar utan regn, huh? ;)

Tack så hemskt mycket för 1k reads!?? Känns episkt för mig haha.

Ciao <3