Resan till Jamaica

46

Jag springer. Jag springer snabbt. Det är någon som jagar mig. Det bränns i ögonen, mina ögon vattnas och jag ser suddigt. Jag springer i något oändligt svart rum. Jag ser bakåt för att se på den som jagar mig, det är Marley. Jag snubblar på en trädrot. Jag ramlar mot det svarta golvet, Marley kommer ifatt mig och vänder på mig. Han ser på mig mordiskt. Han börjar slå mig, hårt. jag blöder. Jag skriker rakt ut. Jag skriker riktigt högt.

<Marleys perspektiv>
Jag rycker till, Wilma skriker. Jag springer tillbaka till rummet och ser henne gråta och rör på sig som om att hon springer.
Jag springer snabbt fram till henne och tar tag i hennes axlar. Jag skakar lite på henne.

"Wilma vakna!!" Ropar jag. Hon skakar och gråter.
Jag försöker hålla henne stilla. Sjuksköterskorna kommer snabbt in i rummet och försöker kolla henne, dom ser på varandra och nickar mot den ena. Hon tar fram en spruta. Hon sprutar in vätskan och Wilma vaknar. Hon är helt tyst. Hon ser sig omkring, hon har inte fattat vad som har hänt.
Hon ser mig. Hon sträcker på armarna mot mig, typ dom en femåring gör när dom vill ha en kram.
Jag ler lite och sätter mig på sängens kant och kramar henne.

"Du är här" viskar hon. Jag andas in.

"Ja. Ja jag är här" säger jag tillbaka. Det är nästan som om att hon behöver ett bekräftande på att allt är lugnt.
Vi släpper varandra. Sjuksköterskorna är kvar i rummet. Några kollar igenom papper.

"Hur mår du Wilma?" Frågar hon som satte in sprutan. Wilma ler.

"Jag mår bra" säger hon nästan lite chockat. Jag ser frågande på Wilma. Nyss skrek hon som en galning, och nu mår hon bra.
Sjuksköterskorna gör tester på henne, det kommer en läkare som kollar henne också. Jag sitter i fåtöljen andra sidan rummet och kollar på. Förstörde jag nyss allt? Hon sa att hon inte fick anstränga sig men... jag var på henne. Jag gjorde henne illa.
"Det var inte första gången!" Snäser jag åt mig själv i mitt huvud. Jag börjar få ångest. Jag drar båda händerna genom håret och försöker andas normalt.

"Okej Wilma. Vi hittar inga fel på dig nu, Du får lov att gå hem nu" säger läkaren, han och sjuksköterskorna går ut ur rummet. Jag reser mig upp från fåtöljen och hjälper Wilma upp från sängen.

<Wilmas perspektiv>
Marley hjälper mig att klä på mig, jag sätter på mig det jag hade när jag kom in hit, när det nu var.

"Hur länge har jag varit här?" Frågar jag. Marley tar min väska och vi går ut ut rummet.

"4 dagar, du sov länge vettu" ger han och slangar i slutet. Jag nickar och vi går ut ur sjukhuset.
Vi får skjuts av Marleys chaufför. Han kör oss hem till mina föräldrar. På vägen ser jag ut genom fönstret, det är soligt och varmt ute. Men det blåser lite. Jag vänder blicken mot Marley, han ser också ut. Han kisar lite då och då, tänker han på något?

"Var mina föräldrar förbi någon gång?" Frågar jag Marley. Han nickar, varför är han så tyst? Jag himlar med ögonen mot honom, han vänder blicken mot mig och flinar.

"Himlade du med ögonen?" Små skrattar han. Jag ler och nickar.

"Tönt" säger han och skakar på huvudet. Jag ler och kysser honom snabbt och ser sedan ut genom fönstret resten av resan.

Vi knackar på dörren och mamma öppnar. Hon kastar armarna runt om mig och gråter. Jag kramar om henne. Jag förstår att hon är rädd om mig, det är varje förälder om ens barn. Men det jag inte förstår är varför kom inte Sam förbi? Han är ju min bästavän, han måste ju hälsa på iallafall.

"Åhh gumman! Hur mår du? Har du någon aning om hur orolig jag har varit? Vad hände?!" Babblar hon, det går så snabbt så att jag inte hinner med.

"Jag mår bra" svarar jag bara. Jag hör pappa gå med snabba steg emot oss, mamma släpper mig och pappa kramar mig. Men pappa släpper mig och ser argt på Marley. Jag ser på Marley som ser konstigt på min pappa.

"Vad har du gjort med min dotter?!" Frågar pappa, Marley ser på mig och rycker på axlarna.

"Jag har inte gjort någonting" säger Marley tillbaka och ser helt förbryllad ut. Jag ser på båda två och jag måste gå emellan, jag ställer mig framför Marley med ryggen mot honom.

"Han har inte gjort någonting pappa, vad är det med dig?" Kommenterar jag. Pappa ser nästan argt på mig oxå.
Mamma försöker ta in pappa tillbaka till huset men pappa knuffar undan mamma lite gran.
Vad är det för fel på honom?

"Kom, vi drar" säger Marley och tar min hand. Pappa rycker till och kommer nära Marley.

"Rör inte henne! Du får inte röra henne!" Ryter pappa. Marley gör sig lite stöddig och sträcker på sig. Jag känner att Marley kramar hårdare om min hand, han är arg.
Marley drar iväg mig. Jag drar emot först. Men när Marley vänder sig om och ser irriterat på mig så följer jag med honom.

"Wilma du kommer hit!" Ropar pappa som blir tillbaka hållen av mamma.
Jag tittar bakåt men fortsätter gå med Marley mot limousinen. Vi sätter oss i bilen och chauffören startar bilen. Vi åker därifrån.

Marley andas häftigt. Han har släppt min hand. Han har sina händer på varsitt lår. Jag sitter tyst bredvid honom och lyssnar på hans andning. Han är arg, vet han någonting jag inte vet?
Jag öppnar munnen för att säga någonting. Men, jag vill inte göra allting värre.

"Vad är det för fel på din farsa?" Frågar han irriterat och tar tag i min hand. Han kramar hårt om den, nästan så att det gör ont.

"Jag vet inte" säger jag och försöker tänka efter varför han var arg på Marley.
Marley suckar och släpper min hand. han sätter händerna på varsin sida om sitt huvud och sätter armbågarna på låren. Jag vågar nästan inte röra honom. Marley är jätte läskig när han är arg!

Vi går in i min lägenhet och tar av oss skorna. Marley bär in mina väskor till sovrummet. Han stannar där inne också. Jag står kvar i hallen. Jag har ingen aning vad jag ska göra.

Marley kommer ut genom dörren från sovrummet och kommer fram till mig. Marley sätter händerna försiktigt på mina axlar. Han smeker dom lite med hans tummar. Han ser ner på mig och jag upp på honom.

"Wilma. Har du berättat för honom att jag har slagit dig?" Frågar Marley lite alltför lugnt. Jag ser konstigt på honom.

"Nej" säger jag och skakar på huvudet.
Marley smackar med tungan mot gommen.

"Ljug inte Wilma" säger Marley och håller lite hårdare i mina axlar.
Jag knuffar undan Marley så att han släpper mig.

"Jag ljuger inte!" Säger jag och känner lite på mina axlar som gör lite ont. Han är för stark för att hålla mig hur han vill.
Tanken slår mig att jag berättade BARA för Fanny om att Marley har slagit mig.
Men det kan jag inte berätta för Marley, han kommer ju slå sönder henne.

Hej😘
Har haft lite skrivkramp, jag har haft ingen som helst ide på hur jag ska fortsätta men jag ska försöka komma mer igång.

Puss😚
//Sara💕