Del 17

216 13 0
                                    

~Fiona's perspektiv~
•Efter hon slog i huvudet•

När jag vaknar lite senare och sätter mig upp, så håller genast om mitt stackars huvud och lägger mig ner igen.

Rummet jag är i är vitt och luktar som en blandning av plast och handsprit. Jag vänder på huvudet och ser en sjuksköterska, först då kan jag koppla ihop rummet och förstår att jag är på ett sjukhus eller någon läkar mottagning.

-Så du har äntligen vaknat?, säger den ganska gammal sjuksköterskan.

Man ser att ansiktet är fullt av rynkor, en del på grund av åldern och andra av stressen. Hon kollar på mig genom ett par gammaldagsa glasögon. Dom har hamnat långt ner på näsryggen och hon står nu och granskar mig genomgående.

-Hur länge har jag sovit, säger jag oroligt.
-Två och ett halvt är är jag rädd, säger hon långsamt och lite medlidande.

-Men nu när du är vaken, så ser jag att du har väldigt ont, och under inbördeskriget förra sommarn så försvann alla extra mediciner och botemedel, fortsätter hon berätta

Inbördeskrig? Vart är jag? Jag kan väll inte sovit i 2,5 år?!!

-Men hur ska du bota min smärta nu då?, säger jag lite undrande.

-Det finns bara ett botemedel nu, säger hon och plockar upp en kniv.

Vad ska hon göra med den??!! Skära gurka?? Hacka lök? Tälja en pinne?

Jag får svaret på min fråga genom ett enkelt ord, det värsta ordet. Det man inte vill höra..

-Döden, det ända botemedlet är döden, säger hon kallt, som isande vatten, det som fick mig att lämna huset och springa nerför gatan.

För att jag så det som gjorde att det ens är möjligt att öka landets befolkning... Liv!

Hon går mot mig, tar sin ena hand och sluter mina ögon, sedan känner jag den mest hemska smärtan jag känt, hon har stuckit kniven i mitt hjärta..

Jag känner hur allt svartnar och världen runt omkring börjar att försvinna.

Jag hör någon i bakgrunden som säger mitt namn gång på gång. 'Fiona', 'Fiona vakna'.

Jag öppnar sakta ögonen och ser att jag ligger i soffan i vardagsrummet.

Jag är hemma! Jag känner hur jag kan andas ut, det var bara en dröm..

-Vad hände?, säger jag.

Egentligen vet jag ju vad som hände, men jag vill se att jag liksom inte sovit i flera år eller så..

-Du slog i en lycktstolpe och fick vad vi här i USA brukar kalla 'Lycktstolpsskakning', lite som en hjärnskakning, men det här går över lite fortare, förklarar Mell i stora drag.

Hennes lite rödaktiga hår svänger omkring i den höga tofsen som sitter fäst uppe på huvudet när hon går omkring och förklarar in i minsta detalj vad som hänt.

Som tur visar det sig att jag bara sovit i några minuter, men jag hade ingen aning om att det fanns något så specifikt namn som 'lycktstolpsskakning'?!

Melanie säger att det inte är någon fara och går över snart, men att jag ska ta det lite lugnt imorn, och inte bli för full på festen.

Men jag tål alkohol ganska bra, det 'brukar' inte vara någon fara..

När jag säger brukar är det för att om man har en 7 år äldre bror som är fest galen, så är det svårt att inte råka halka efter i hans fotspår ibland.

Du förändrade allt |f.sWhere stories live. Discover now