Djävulen med Änglavingar

8

Jag vaknar upp till ett kaos. Stora händer undersöker mig och paniken är åter. Jag börjar skrika helt hysteriskt och slår vilt omkring mig. Han är tillbaka, han tog mig med sig till helvetet.

"Oscar lugna ner dig vi ska inte skada dig!"

Hans röst är konstigt nog vänlig och mina ögon söker förvirrat efter hans för svar, men min kropp slutar inte kämpa emot hans. Aldrig att jag gör det nu. Dock är det inte hans gröna ögon jag möter, de är blå som mina. Förvirringen stiger när även ett par bruna når mina. Fru Janssons vackra ögon uppfattar mina från håll där hon står en bit bort.

Med ens kommer allt tillbaka. Hur jag kämpade för mitt liv och hur just de bruna ögonen blev min räddning.

Det är som om alla känslor pyser ur mig likt en paff badboll. Mina musklers kämparglöd dör och i en gråtande flämtande hög är vad jag slutar i.

Nu uppfattar jag även ett högt tjutande ljud och ett skrik som får mina ögon att spärras upp i skräck.

"OSCAR!!!"

Med ens börjar min kropp leta sig bakåt men krockar med väggens hårda material. Förfärande bilder av händelserna som skett tidigare mot samma vägg och att alla dessa människor verkar ha blivit vittnen får mig att i panik försöka fly. Jag flyger iväg från väggen och tar sats för att lämna det kalla hallgolvet. Skakigt lyckas jag slita mig ur mannens grepp och rusar på vingliga ben ut i regnet som öser.

Där tvärnitar jag vid synen av en välbekant person som motsträvigt dras till en polisbil. Det är bilen som framkallar det tjutande ljudet med de blå sirenerna. Felix kropp är den som dras med händerna fastlåsta bakom ryggen. Polismannen verkar befalla honom att lugna ner sig, fast det bryr han sig såklart inte om.

Ett litet leende rycker i min mungipa över synen. Han vägrar att avsäga sig makten om det så handlar om vem som ska börja i ett spel, men det har jag alltid tyckt om. Han vägrar att ge upp för något han tror på, det har jag alltid avgudat.

Jag rycker till när en tung hand placeras på min axel. Det är mannen som tidigare undersökt mig, vid närmare utforskning inser jag att han är en ambulansman. Vad sjutton gör han här? Min uppmärksamhet lämnar kvickt mannen när Felixs skräckslagna röst ekar.

"Oscar hjälp!"

Han kämpar emot allt vad han kan och ännu en polis anländer som stöd till den första. Felix hår står åt alla håll och den svettiga och regnblöta luggen hänger nerför hans panna. Hans läppar darrar och hans ben sparkar förtvivlat. Han är rädd. Jag känner igen rörelsemönstret allt för väl av egna erfarenheter. Felix är rädd. Min Felix ska inte vara rädd, inte som jag varit.

Så jag slungar mig iväg över den hala gräsmattan mot bilen. Ingen verkar förstå vad jag håller på med då jag hinner hela vägen fram innan en polis fångar upp mig. Min blick synar desperat min pojkväns ansikte som är så nära mitt, knappt en halvmeter ifrån. Han ser så rädd och ynklig ut.

"Oscar?"

Hans darrande läppar släpper ut ett förfärat läte när polisen klämmer hans armar än mer.

"Nej!"

Utbrister jag och börjar sprattla emot min fångvaktare som om jag vore vild.

"Släpp mig!"

Skriker jag helt hysteriskt och känner hur greppet släpper. Så utan att tveka och med ett hysteriskt hulkande läte så slänger jag armarna om Felix blöta hals. Jag trycker hans dyngsura kropp så nära min jag kan och säger att allt kommer bli bra.

Men då når en förvirrad röst mina öron och jag stelnar förfärat till.

"Var inte det här en våldtäckt?"

"Det var det enligt rapporten ja?"

Svarar en röst framför mig den som hörts bakom mig. De låter båda förvirrade och nu blir även jag det. Våldtäckt? Vad snackar de om? Han skulle ju bara älska mig fast jag inte ville?

Med ens sjunker hjärtat i bröstet när jag förstår, när jag inser. Jag inser i denna stund vad min så kallade pojkvän har gjort mot mig under detta långa år. Han har gjort det hemskaste brottet av de alla utan att jag förstått det då jag varit förblindad av kärlek.

Men nu här i regnet som smattrar mot min bara överkropp som rinner ner genom kalsongernas oskyldiga tyg då gylfen inte kan stoppa händelsen. När polismännen och ambulansmännen varit så allvarliga och förvirrande. När mina ögon återspeglar fru Janssons ögon. Då förstår jag vad de ser. Och det skrämmer mig mer än vad jag någonsin upplevt.

Tvärt med panik i varenda cell i min kropp skjuter jag mig själv ifrån djävulen som jag så omsorgsfullt hållit om. Han ser förvånat på mig likaså resten av de närstående.

"Vad har du gjort!"

Viskar jag förtvivlat med tårfyllda ögon som brinner som helvetets eldar. Hans gröna ögon fylls av skam men även hat och det krossar mitt redan skälvande hjärta.

"Vad fan har du gjort!"

Skriker jag helt hysteriskt och vänder helt om. Jag börjar min språngmarsch mot räddning men faller mot gräsets vattenfyllda matta. Jag kniper frenetiskt ihop ögonen. I ett hopplöst försök till att stänga ute all sanning. Sanningen om min situation som helt plötsligt är något helt annat. Att jag tidigare varit så blind av kärlek till djävulen själv, det kan jag bara inte förstå. Hur kan jag ha varit så dum att jag låtit detta fortgå? Varför har jag aldrig stoppat honom? Varför?

Det spelar ingen roll hur hårt jag stänger min syn, eller min hörsel med mina skakande händer. Hans hjärtskärande skrin ljuder ändå igenom och det får min kropp att skaka som ett asplöv. Alla minnen från detta år spelas upp likt ett svål av ondska. Alla de nätter och dagar han spelat sin roll som ängel för att sedan plocka av de fejkade vingarna och låta hornen växa fram. Att jag aldrig insett att vad han gett mig aldrig skulle bli kärlek och att om jag bara inte låtit honom så hade han stuckit snabbare än en antilop. Utan en ända tanke på vad han lämnar bakom sig. Jag betyder ingenting för killen jag älskade med hela mitt hjärta. Det är vad som gör den största smärtan så påtaglig. Han älskade aldrig mig.