Djävulen med Änglavingar

5

Känslan som uppkommer när hans tyngd lutar sig mot mig, när hans bestämda men försiktiga läppar vårdar min hals. När hans läppar stönar mitt namn med kärlekens klang och när hans brännande hud möter min. Det är den bästa känslan som finns och den sprider sig i varje vrå av min kropp. Det är äkta eufori i varenda cell i min älskande kropp.

Hans ögon finner mina och kärleken de speglar får mig nästan att låta lyckans regn falla ur mina lyckliga ögon. De gröna ber frågande om att få fullgöra vår kärlek och jag nickar med ett leende till svars. För mig är det nu självklart att min älskade pojkvän ska få visa sin kärlek till mig.

"Nu har vi något fint att dela"

Viskar han lyckligt ut i natten och jag ler, större än vad jag någonsin gjort tidigare. För jag och min pojkvän har nu något av det finaste att för all tid dela.

Om jag bara vetat då att det "fina vi nu har att dela" egentligen var den största lögnen han någonsin dragit. Att det jag trott mig vara "älskat med varandra" endast var hans sätt att få mig i sitt våld. Så att jag hade något som gjorde det så svårt för mig att slita mig ur hans hårda grepp.

Om jag bara vetat den natten efter den magiska balen att den tiden led mot sitt slut. Att den fina pojkvännen snart, inom en veckas tid skulle begränsas. Och att allt vackert han tidigare gjort och skulle komma att göra som spel för galleriet, för mina föräldrar som kom att avguda honom och mina vänner som gillade honom. Att det skulle vara som ängeln mot djävulen som skulle träda fram bakom stängda dörrar. Felix sanna jag.

När stunderna då han våldsamt skulle till att utnyttja mig skulle bli allt vanligare och tillslut kallas vardag. Det skulle då efter eventet vara okej för att det var min älskade pojkvän som jag gett min oskuld till och därigenom hade ett speciellt band med. Något fint att dela.

Men för honom var allt endast ett spel för att få sin vilja igenom. Så varför skulle det inte vara likadant nu? När vi står i hallen ensamma efter att vi vinkat av mina föräldrar i dörröppningen? Varför skulle inte hela gårdagens trevliga stämning mot mig och mina föräldrar inte bara vara uppbygget av min psykiska obalans som skulle få mig att ge med mig än en gång?

När han kommer och säger att det är hans tur och att jag är orättvis när han inte får det på sitt vis? Hans sätt att få mig till att aldrig kunna slita mig ifrån honom på grund av allt fint vi delar öppet för andra att se. Så att jag kan se bort det som händer på hans villkor bakom stängda dörrar. Varför skulle detta inte hända igen som varje gång vi hamnar ensamma?

"Vi är ensamma hemma"

Hans röst är fylld av välbehag vilket får mig att rysa likt kalla kårar längs med hela kroppen. Nu börjas helvetet igen.

Djävulen själv stänger ytterdörren efter sig och kniper hårt om min handled. Det gör ont men jag säger ingenting. Jag förbereder mig på smärtan som komma skall och ber till Gud att lära djävulen en läxa en gång för alla och göra honom till den ängel han egentligen är. Den ängel som jag ibland upplever, den ängel alla andra upplever.

Om han nu är en ängel som alla påstår, ja, då må han vara en fallen en. För en ängel skulle väl aldrig smälla upp sin pojkvän mot en vägg och få sin vilja igenom?

Fast det vet ju bara jag, vad som händer bakom stängda dörrar, när det bara är vi. Med alla andra är han en ängel i högsta grad.

Ibland tänker jag att det kanske bara är jag som missuppfattar? Det kanske är såhär en ängel är? Han kanske gör rätt nu? När hans våldsamma beteende framkommer, det kanske ska vara så i ett förhållande? Det är bara jag som inte förstår och njuter av hans vänliga försök till kärlek?

Fast det här kan jag aldrig få till vänligt. Hårdhänta händer, aggressiva läppar och krav på mitt medtyckande. Döv för orden nej och stop. Fast jag säger aldrig emot, för det är ju jag och han. Det vet alla.

Dock kommer alla kämpars tid då de inte längre orkar. Jag orkar inte längre och när hans hårdhänta händer letar sig nedåt säger jag ifrån.

"Nej!"