Djävulen med Änglavingar

7

Med hoppet ur mitt system tränger sig ett hulkande läte ur min brinnande strupe. Mina skrik upphör och likaså hans. Mina händer slutar kämpa och faller till min sida med hans som kompanjon. Mina ögon kniper utmattat ihop sig för att utestänga hans nöjda leende. Mina spända muskler orkar inte längre och blir slappa medan hans ångar på.

Allt med mig minskar, förutom hjärtats slag. De går upp i en om möjligt ännu snabbare takt och jag tänker att det snart nog slagit sitt sista slag.

Dock verkar Gud äntligen anse att det är nog. För upp rycks dörren och solljuset utelämnar inget från den mörka scenen för kvinnan i dörröppningen att se.

De hårda musklerna som placerats på mig, tillhörande honom skjuter sig snabbt ifrån mig. Utan hans hjälp viker sig mina skakande ben och ner på golvet faller jag.

Dock slår ett leende ut på mina läppar som en tussilago på en snösmutsig mark. För min kropp är fri från hans grepp och räddningen är kommen.

Min suddiga blick möter fru Janssons, hennes bruna ögon speglar skräck, förvirring, ånger och ilska men mest visar de mig sorg när sanningen verkar slå henne. Hennes darrande läppar öppnar sig men rummet förblir utan ljud.

Ändå ler jag med tacksamhet mot den verkliga ängeln, fru Jansson som solen lyser upp där hon står i räddarens skepnad, som får hennes hår att skina likt guld, som får hennes uppenbarelse att införskaffa mig nytt hopp.

Och med detta hopp om säkerhet dör allt inom mig och min sista syn blir den vackra fru Jansson, den verkliga ängeln i dörröppningen.