U KNOW I WILL COME FOR U

Kapitel 28

Lunah

Efter ett par timmar var Xiumin på fötter och vi hade börjat vandrat igen.

Solen var nära på att gå ner, men vi skulle gå hela natten sa Denise.
Varför ska hon bestämma allt?

Nu har Kai, Chen, Chanyeol och Lay hittat sina krafter, men de var en del kvar.

Jag sa inget under ett tag utan bara kollade mig omkring medan jag gick.

Min blick fastnade på en gestalt långt ifrån oss som satt på en stor sten.

Jag stannade upp och kisade med ögonen för att se bättre.
Sättet han satt på var bekant.
Jag kunde direkt säga att de var en kille.
Hans kroppsbyggnad såg bekant ut.

-Lunah! Ropa Luhan men jag svara inte.
-Lunah!? Ropade Xiumin sen.

Jag svarade fortfarande inte utan började gå mot den bekanta gestalten.
Ju närmare jag kom det så mer kände jag igen honom.

De lockiga mörka håret och den mörka huden.
-Omar? Frågade jag och gick på fortare.
-Lunah. Sa han och hoppa ner för stenen han satt på.

Jag stannade upp och han gick de sista metrarna till mig.
-Jag trodde du var död. Sa jag och lät min blick gå från topp till tå på honom.
-Men de är jag inte, jag är här, hos dig. Sa han och smekte sin hand på min kind.

Han var verkligen här, för han kändes så verklig.
Jag slöt mina ögon och lät hans båda händer gå över mina kinder.

-LUNAH NEJ!!! Hörde jag D.O skrika.

Hans skrik kändes så långt borta för mig.
De var bara jag och Omar.

Men de avbröts av att en skakande känsla från marken.
Vi kollade på varann och sen fann min blick D.O som stod koncentrerad några meter från oss.

-NEJ!! Skrek jag och en spricka öppnade sig i marken och Omar föll i.
-OMAR!!! Skrek jag och slängde mig på marken så jag kunde se ner i den djupa sprickan.

Han var borta.

-Lunah!? Ropa Xiumin och han sprang fram till mig och hjälpte mig upp.
-Lägg av! Rör mig inte! Utbrast jag och puttade undan honom.

Jag gick med arga steg till resten av gänget och min blick fastnade på D.O.

-Grattis, va de så du ville hitta din dumma kraft!!? Skrek jag mot honom och jag kunde se hur hans stora snälla ögon sjönk.
-Kan vi fortsätta? Frågade jag argt och kollade på Denise som såg chockad ut.
-Eh.... Ja. Sa hon och hon börja gå.

Nått i mig säger att hon visste vem Omar var.
Eller nått annat var de iallafall.

De var snart kolsvart ute men vi fortsatte.
-De är inga stjärnor i natt, de blir svårare att se. Hörde jag Chanyeol säga en bit fram.
-De löser sig, vi kanske kan tända facklor. Föreslog Baekhyun som gick vid honom.

Efter ett tag så kände jag hur tröttheten tog över och jag kände bara för att sätta mig ner och aldrig resa mig upp igen.

Jag kollade nästan aldrig upp men ett ljus förde min blick uppåt.
-Baekhyun, du glöder! Sa Chanyeol chockat.

Alla kollade mot honom och han lös upp allas ansikten.
Han såg så vacker ut.

-Ascoolt. Utbrast Sehun och alla nickade.
Baekhyun kollade chockat på sina glödande händer och ett leende spred sig på hans läppar.

Jag kände en hand på min axel och jag kollade upp och mötte Luhan's blick.

Han log mot mig och jag log tillbaka.

Jag tog mina armar om honom och han kramade tillbaka.
-Vi kan fortsätta, tack vare dig Baekhyun. Sa Denise och för första gången såg hon glad ut.

Alla fick en glad känsla i sig, som om han hade lyst upp den mörka dagen som varit.

-Vi är snart klara med fas två, bara några dagar kvar. Sa hon och vi alla nickade.

Vi fortsatte sen gå och jag kände hop växa inom mig.