U KNOW I WILL COME FOR U

Kapitel 5

Lunah

Dagen efter så var jag "sjuk".

Jag hade sagt till Mia att jag inte mådde bra och mådde illa bara för att slippa skolan.

Jag orkade inte med nått längre.

De var först nu som jag verkligen insåg att jag verkligen inte kan leva utan Xiumin.

Han var min familj.

Jag kollade på klockan från min säng och såg att den var tio på morgonen, skolan hade börjat för en timme sen.

Jag satte mig tröttsamt upp i sängen och drog en hand igenom håret och gick långsamt mot spegeln.

Jag kollade på mig själv i den stora spegeln och de jag såg var förfärligt.

Lite fin kan man väll få vara när man är "sjuk".

Jag borstade mitt långa svarta hår och sen kolla jag bland mina kläder.

Då fick jag syn på en okänd stickad stor tröja i byrån.

Jag tog upp den och kollade på den.

De var Xiumin's helt klart. Hur den hämnat i min resväska visste jag inte.

Men ett leende spred sig på mina läppar och jag satte på mig den mjuka tröjan.

Jag var väldigt liten av mig så att tröjan var som en kort klänning på mig.

Jag satte mig tillbaka på sängen och kollade ut igenom de lilla fönstret.

De hade börjat snöa.

Men allt jag kunde tänka på var hur Xiumin hade de.

|Xiumin|

(Som jag sagt de pratar koreanska, men jag skriver på svenska)

-Här Xiumin, ät nått. Hörde jag Luhan säga bakom mig.

Jag svara inte utan bara fortsatte titta ut igenom fönstret.

Jag orkade inte äta, jag har viktigare saker att tänka på.

Jag hörde hur Luhan gick med tunga steg bort mot de andra och jag hörde viskningar.

-Kom Xiumin! Vi har!...... Va har vi? Hördes Lay's röst, jag flina till lite för mig själv för han var så trög.
-Vi har mat! Ropa Chen och jag rörde inte en muskel där jag satt.
-De är inte direkt så att ett mirakel kommer att krascha in igenom fönstret direkt. Sa Sehun och då vände jag mitt huvud mot dom och de alla log stort.
-Va är de för mat? Frågade jag lite försiktigt.
-Vi vet faktiskt inte, de låg utanför dörren som all annan mat vi har fått. Sa D.O. som satt och grävde i en skål med någon slags nudlar i.

Jag sucka djupt och gick med slöa steg mot bordet och satte mig på den ända tomma stolen emellan Suho och Sehun.

-Ryck upp dig lite nu. Sa Suho och jag bara kollade bitchigt på honom.
-Ah, och de är lätt? Sa jag lite irriterat medan jag hade börjat undersöka maten som de alla andra gjorde.
-Kom igen, vi försöker bara muntra upp dig lite. Sa Baekhyun från andra sidan bordet.

Jag sucka och mötte Luhan med blicken och han hade en slags tomhet i blicken som gjorde mig ledsen.

Ledsen för grabbarna att de måste leva med en sur gubbe som mig.

-Okej, förlåt, jag är bara orolig för Lunah. Sa jag och de alla riktade sina blickar mot mig.
-Vi vet, men vet du va. Hon är säkert trygg där hon är, har fått nya vänner, är hos en bra familj och tänker på dig varje dag. Sa Tao helt plötsligt och alla kollade på honom för de var de mest positiva som hade kommit ut från hans mun på länge.

Jag log lite och nickade.

-Du har rätt. Sa jag och tog lite mat i min mun, men den maten åkte snabbt ut när jag kände smaken.

De alla börja skratta vilket fick mig att skratta.
De känns faktiskt bra att jag har de här elva grabbarna hos mig.

Några timmar senare satt vi alla i de tre sofforna i hopträngda och körde nån konstig lek som Chanyeol kom på.

Helt plötsligt kände jag hur de tryckte till runt min handled.
Jag tog min andra hand och krama om min högra handled och ett stön lämnade mina läppar för de gjorde så ont.

-Xiumin? Frågade Luhan och la sin hand på min rygg.
Jag tog bort handen och märket på handleden lyste i en vit färg som den brukar göra.

Men den gör bara så om de har hänt Lunah nått....
-Lunah........ Sa jag lugnt men ändå så fanns de panik i rösten.
-Va är de med henne? Frågade Sehun oroligt.
-Jag vet inte, nått. Sa jag oroligt.

De var inget nytt för oss.
Vi alla hade samma märke, samma märke men inte på samma ställe.

-Ey, Sehun! Sa Kai helt plötsligt och Sehun vände sin blick mot honom och kollade frågande på honom.
-Vad? Frågade han.
-Ditt märke, de glöder. Sa han och Sehun kände bakom sitt vänstra öra.

De här var inte normalt.

Nått dåligt måste hänt henne för nu glödde allas märken.

Men de ända jag kunde göra var att vänta och se.