U KNOW I WILL COME FOR U

Kapitel 6

Lunah

Jag vaknade upp av ett bankande.
Ett bankande utifrån.

Jag satte mig upp på ett kalt golv och allt jag kunde se var mörker.

De dunkande ljudet slutade inte.
De lät som om nån slog en hammare mot en annans huvud.

De dunkande ljudet gjorde mig bara rädd och jag kröp upp mot väggen.

De här rummet kändes väldigt litet och jag kände redan hur svårt de vart att andas.

De gjorde ont på hela ryggen och jag kunde inte minnas nått.
Jag kunde inte minnas hur jag hamna här och hur jag fick ont i ryggen.

När jag tryckte mig hårdare mot väggen så kände jag en kletig känsla i bak på ryggen.

Jag tog bak handen till ryggen och kände ett stort sår.
Tårar börja rinna ner för mina kinder.

Rätt som de var så slutade de obehagliga ljudet utifrån.
Jag svalde hårt och var beredd på de värsta.

Fotsteg hördes utifrån och de kom närmare för varje sekund.
Då slutade det låta och de stannade prisis utanför.

Jag gjorde de första som kom upp i huvet på mig.
Jag la mig ner och bara låtsades sova.

Jag vet inte om de var så smart, men jag skulle iallafall pröva.

Dörren öppnades och jag kunde inte se nått utan allt jag fick göra var att lyssna.
Lyssna lugnt.

Då hördes röster, men de prata inte svenska.
De var japanska.

Varför de prata japanska visste jag inte.

Då rykte nån med ett hårt grepp upp mig mot väggen och jag kunde inte hålla inne stönet.
De gjorde bara så ont.

(De pratar koreanska men skriver på svenska= S-K)

-Öppna dina ögon!! Skrek en man.

Jag blinkade lite segt innan de var helt öppna och jag kunde se en okänd man.

-Du är Xiumin's lillasyster, hah?!! Frågade han med en hög och arg ton. Jag sa inget utan bara nickade.
-Vart är han?! Nästan skrek han.
-Jag ve-et inte. Sa jag och fler tårar rann ner för mina kinder.

De kom in ännu mer personer och de såg väldigt bekanta ut i hur de gick.

-Känner du igen oss? Frågade han lugnare med en läskig röst. Men jag bara skakade på huvudet.
-Tänk bara tillbaka tio år. Sa han och jag fick stora ögon.

Jag minns de så väl.

Jag var sex år och Xiumin 15, vi var ute och lekte på bakgården när skrik hördes inifrån huset.

De var dom som dödade våra föräldrar.

Mer tårar börja rinna och jag började sprattla.
-Du är en av dom och du ska bort! Sa han igen och tryckte mig hårdare upp mot väggen.
-Men vi behöver ju dig först för att hitta lilla Xiumin och hans vänner. Sa en annan och jag börja skaka av rädsla.

Helt plötsligt drog han en kniv över mitt märke på handleden och ett högt skrik lämnade mina läppar.

Han släppte greppet om mig och jag föll handlöst ner på det kalla golvet igen.

Blodet börja rinna och man kunde inte längre se mitt märke.
De kollade på mig en sista gång och hånflina innan de stängde den tunga dörren med en smäll.

De vart mörkt igen och jag börja känna en krypande känsla i fingertopparna och i öronspetsen.

Jag börja se bättre i mörkret och jag förstod att jag förvandlades.
Utan märket så skulle min förvandling vara jobbigare än nånsin.

Jag var rädd.

Rädd för var som skulle hända Xiumin och de andra.