Hailey & Peter: continues

Fortsättningen!

"Peter?" Säger jag med uppspärrade ögon. Jag kollar på dom mörka ögonen som hade gömt sig bakom den röda masken, all denna tid. Plötsligt blir allt så klart, varför Pete alltid varit sen och så konstigt i beteendet från gång till gång. Jag märkte hans omedelbara ånger efter han tagit av sig masken. Jag vet inte vad jag ska säga, allting är bara så konstigt.

"Du är besviken" hör jag honom säga och ser lite rädd ut. Jag rynkar på pannan men får knappt fram nå ord, jag är bara så chockad.

"Du hade tänkt dig någon annan" fortsatte Han och kollade lite snett ner på sina händer som håller i hans mask. Jag skakar bara på huvudet och försöker samla mig, det tar en stund men tillslut sätter jag min hand på hans. Han rycker till, och kollar upp på mig. Ett leende tar plats på mina läppar och smittar av sig på hans.

"Det kom bara så plötsligt, jag var inte beredd" säger jag och drar tillbaka min hand. "Och jag är fortfarande sur för att du tvingade mig göra vårat projekt helt själv" säger jag med ett snett leende. Han skrattar till men kollar mig fortfarande djupt i ögonen.

"Det här är bra, nu när du vet kan jag hjälpa dig oftare med dina krafter" säger han med ett leende. Juste, mina krafter, han vet ju allt om dom, Peter vet allt om dom. Hur konstigt är inte det här, två personer jag känt är helt plötsligt en och samma. Med en sorgsen blick svarar jag.
"Jag vill inte lära mig mina krafter, jag vill inte använda dom igen, jag är glad att jag kunde rädda dig men jag kommer aldrig vilja använda något som kan döda mig... eller någon annan"

"Jag förstår att det var läskigt, men det blir inte bättre av att avstå från dom helt och hållet, då kommer dom bara bli ostabilt och gå tillbaka till att förlita sig på dina känslor" svarar han oroligt. Jag vet att han har rätt, jag vill inte att mina känslor ska kontrollera mina krafter, såklart vill jag vara i kontroll, men även när jag trodde att jag hade kontroll så höll jag på att dö. Jag skulle absolut göra om det om det betyder att jag hjälper någon jag känner men jag vill inte använda den i andra sammanhang.

Jag skakar på huvudet och har en allvarlig blick. "Jag vet att du känner smarta personer, som jag bad dig för ett tag sedan, ber jag dig igen, snälla låt dom hjälpa mig" säger jag och ett par tårar bränner sig fram men snabbt torkar jag bort dom. Jag vet att han inte håller med mig och att det går emot mycket när han svarar "Okej".