Flowers from 1970 översatt till Svenska

Kapitel 4: begrepp

George satt vid sin dator och gjorde klart arbete eftersom han hade varit för distraherad av Dream för att komma ihåg att göra det.

Varje gång han öppnade sin dator var han alltid tvungen att motstålusten att söka på Googel i all oändlighet efter Dream, men hans löfte om att inte söka efter honom var viktigare än hans nyfikenhet.

Han stressade igenom sitt projekt och väntade på att telefonen skulle ringa. Detta hade blivit en daglig sak, att han först fördröjde saker och sen låg i sängen med telefonen bredvid sig och väntade på ett samtal från en pojke som han aldrig träffat i verkligheten.

Magin och omöjligheten med det hela hade gått över. Hans intresse för Dream och hans liv hade fått honom att glömma hur absurt det hela hade låtit.

Det fick honom att glömma hur långt borta i tid Dream var.

Kanske var de faktum att han hade varit ensam. Hans familj hade varit kvar i England, och han hade bott ensam de senaste 6 åren och bara haft en eller två vänner som han inte ens hade pratat med på flera månader vardera.

Ibland när du är ensam klamrar du dig fast vid den personen som får dig att känna dig som om du har alla i världen. För George var den personen Dream.

Dream frågade honom saker som ingen någonsin hade brytt sig om att fråga. Från enkla saker som hur hans dag var, till unika frågor som vad han skulle ta med sig om han hade 60 sekunder att samla ihop saker ini ett bombskydd.

Han visste inte senast någon någonsin hade varit så intresserad av honom och vad han hade att säga. Han kunde inte komma ihåg när han senast hade hört sig själv prata om saker som han verkligen tyckte om att prata om.

Så ja, trots tidsskillnaden (inget skämt) så fanns det en anslutning där som betydde något för honom, den första anslutningen han hade haft på ett tag.

När han lämnade in sitt dagliga arbete med kodning så gick han frånvarade fram till väggen.

Han visste inte hur många gånger han tittade på dem om dagen. Från "Hej" som var skrivet i hörnet av rummet, till de båda handavtrycken som var gjorda med pojken som han pratade med från en annan tid men gjord med samma färg vid olika tidpunkter, vetande att de var något som existerade lugnade honom när hans värld kändes som att den skulle falla sönder.

Fotografiet av Dream låg på hans skrivbord, hans leende förevigat på en bit film som hade överlevt femtio år under jorden. Som ett bevis på det faktum att Dream var på riktig.

Så när han grep telefonen i sin vagt färg fläckade hand så såg han inte det som slöseri på tid. Han såg det som en möjlighet at äntligen prata med någon som brydde sig om honom.

Precis i tid, telefonen började ringa och han svarade snabbt.

"Så du såg fotot?" Dream slösade inte tid och frågade.

George tittade mot hörnet av rummet på skrivbordet där det låg, "Ja, det gjorde jag. Det du, eller hur?"

"Ja. "Dream suckade när han till synes föll ner på en stol, "Min vän Sap tog fotot. Katten på bilden är min katt Patches."

"När du ringde den här telefonen var det för att du trodde att det var Sap, eller hur?" Frågade George nyfiket.

"Ja. Det här är hans nummer." Svarade Dream, "Han vet inte att jag pratar med dig, dock. Jag tror att han skulle se mig som galen."

George skrattade, "Du är redan galen."

"Tackar, tackar." Skrattade Dream kort, "Så jag har tänkt på vetenskapen med det hela. Sa han när han hade samlat sig.

George höjde på ögonbrynen, "Vetenskapen? Är det ens vetenskap? Det här är direkt sci-fi magi." Sa George, halv skämtandes.

"Tja, ja, men om alla våra experiment med tidskapseln och färgen fungerade bra, så betyder det att jag finns där någonstans i din 'tidslinje' och att jag lever någon stans där ute som en väldigt gammal man," började Dream.

"Fortsätt. "George var fascinerad.

"Det borde betyda att före vårat första samtal, så viste jag inte att du existerade ännu, men efter att vi började prata, så jag tror att vi modifierade minnena hos den Dream som finns i din tidslinje och att vi lade till de händelserna vi skapade. "

"Så, "började George, "varför har inte den gamla du hälsat på mig än?"

"Som jag sa, jag kan vara är död, eller så har jag blivit senil, eller så bara vägrar jag att träffa dig för någon anledning jag inte än vet om." Föreslog Dream.

"Varför låter du mig inte söka upp dig på internet, i så fall? "Frågade George. Dream viste vad internet var för något eftersom George hade spenderat timmar med att försöka förklara konceptet av det för honom.

"Jag bara," kämpade Dream, "Jag vet inte. Jag antar att jag gillar tanken på att vi skulle pratar som om de här 50 åren mellan oss inte skulle ha existerat. Det är konstigt att tänka att jag nu är en gammal man i din tid, och att vi är så långt borta från varandra. Om du skulle får reda på mer om den gamla jag bevisar det bara att den här vänskapen aldrig skulle kunna vara normal. "Dream hade gjort sitt bästa med att förklara.

"Jag förstår och känner på samma sätt." Sa George tyst.

"Tack så mycket. Också, tack för att du höll ditt löfte."

"Själv klart, vad så helst." George log och tittade på klockan, "Jag borde sova. Det är sent och jag har ett möte med en kollega tidigt på morgonen imorgon."

"Ha roligt med det." Skrockade Dream, "Godnatt, fel nummer."

"Godnatt gamla man." Skämtade George.

"Jag är inte ens-"

"-gammal ännu, jaja. Sov gott, Dream." Avslutade George.