Ödet (En Warriors Fanfiction)

Kapitel 2

En kylig bris rufsade om Blodunges päls och han gäspade stort. Vad kallt det är, så här kallt brukar det inte vara i barnkammaren, tänkte Blodunge förvirrat. Han sniffade i luften och förväntade sig att han skulle känna sina bröders dofter, men han kände inte lukten av en ända katt. Förvånat satte han sig upp och öppnade ögonen. Det var mörkt och först såg Blodunge ingenting. Han kände bara att han inte satt i sin bed utan på hård sten. Snart började hans trötta ögon vänja sig vi mörkret och Blodunge såg konturerna av höga granar. Han ställde sig upp och såg sig omkring. Framför honom låg en granskog, inte helt olik den utanför Skuggklanens läger. Blodunge vände sig om och förväntade sig att få se Skuggklanens läger, men stället fanns där bara mörkt, kallt vatten. En tjock dimma låg över landskapet och Blodunge såg bara en dryg muslängd framför sig. Först förstod inte Blodunge vad som hände, men sedan kom han fram till att det måste vara en dröm. Såklart! En dröm. Så måste det vara, men ändå, en ganska konstig dröm måste jag medje. Och den käns väldigt verklig. Sakta började Blodunge gå längst vattnet i hopp om att hitta lägret, men det verkade som om han befan sig på en ö. Mamma har sagt att tingen hålls på en ö, kanske är det där jag är. Blodunge kom fram till att det var det mest logiska, men vad gjorde han här egentligen? Och vad var det meningen att han skulle göra? Okej... Om det nu är en dröm är jag inte i någon större fara. Jag testar att bara gå åt ett håll och se vart jag hamnar. Blodunge började gå bort från stranden mot skogen han hade sett förut. Han visste inte varför han gick just ditåt, men han kunde inte riktigt stanna. Det var som om han visste att det fanns något inne i den mörka skogen. Något som han måste få se. Fast Blodunge var inte säker på att det var något bra, för en krypande rädsla började smyga sig på honom. Det här kanske är en dålig idé, tänkte han och bestämde sig för att gå tillbaka, men nu var det som om hans tassar gick av sig själva. Skräckslaget försökte Blodunge stanna, men det gick inte. Han öppnade munnen för att skrika på hjälp, men inget hände. Han kunde inte prata. Nu började Blodunge få panik. Han kunde inte längre kontrollera sin egen kropp och en söt lukt av blod nådde hans nos. Hjälp! Snälla någon hjälp mig! Bloddoften blev starkare och starkare, till slut blev den så överväldigande att Blodunge fick svårt att andas. Han hulkade och det var nära att han kräktes, och när han öppnade munnen blev stanken bara värre. Blodunges tassar trummade mot marken när han sprang mellan de höga träden. Blodunge blev förvånad över hur snabbt han sprang, han brukade inte vara så snabb. Men förstårs, det här är ju bara en dröm... Plötsligt saktade Blodunge ner, han stannade helt och såg sig omkring. Blodunge stod i skogen. Här var dimman inte lika tjock och Blodunge kunde se en glänta några rävlängder fram. I mitten av gläntan stod en katt. Det var för mörkt för att Blodunge skulle kunna se hur katten såg ut, men den verkade stå börjd över något som låg på marken. Blodunges magkänsla sa åt honom att springa, men hans nyfikenhet sa åt honom att gå närmare. Bara lite, lite närmare. Blodunge smög försiktigt närmare katten som inte verkade äldre än en lärling. Han försökte se vad det var som låg framför katten, men Blodunge var fortfarande för långt bort. Plötslig lyfte den främmande katten på huvudet. Han spetsade öronen och vände sig sedan mot Blodunge. Blodunge ryckte förvånat till, katten var... Han. Det var han som stod i mitten av gläntan, fast äldre. Blodunge mötte förvirrat sinna egna, blodröda ögon. Sedan fastnade hans blick på vad som låg på marken framför tassarna på den här versionen av honom själv. En svartvit honkatt, indränkt i blod. Hennes gröna ögon var vilt uppspärrade och hon såg livrädd ut. Panikslaget flyttade Blodunge blicken till den mörkröda hankatten i mitten av gläntan igen. Hankatten såg ner på sinna tassar. Blodunge följde hans blick och såg att tassarna var indränkta i blod. Var det hankatten som hade gjort det där mot den svartvita katten? Men om hankatten är jag...Betyder det att jag gjorde det där? Eller kommer göra det? Var det här en varning om Blodunges framtid? En varning om att Blodunge skulle mörda någon? Nej! Det kan inte vara sant! Får inte vara sant! Jag kan inte mörda någon! Skräckslaget började Blodunge backa bakåt. Han ville bara springa. Springa ifrån den här mardrömmen. Springa ifrån den här onda versionen av honom själv. Blodunge tjöt i panik och rusade så fort han kunde bort från gläntan. Snart var han ute ur skogen och tillbaks vid de kalla stenarna vid vattnet. Han sjönk ihop vid på en av stenarna och såg ner i det mörka vattnet. Hans spegelbild blickade tillbaka upp på honom och Blodunge log svagt. Han betraktade sinna egna röda ögon, vissa katter i Skuggklanen verkade tycka hans ögon var obehagliga, men Blodunge gillade dem. Hans mamma hade sagt att de var unika, bara han och hans bröder hade sånna ögon, och Blodunge var glad över att han var unik. Tänk vad hemskt det skulle vara att vara som alla andra. Blodunge rös av bara tanken. Han beundrade sin spegelbild, mest för att få tänka på något annat än vad han just hade bevittnat, när en gren knäcktes bakom Blodunge som förskräckt studsade upp. Han snodde runt och fick syn på något väldigt underligt. Inne bland träden stod en katt, först trodde Blodunge att katten var svart. Men sedan såg han att katten bestod helt av skuggor. Det enda som inte verkade vara skuggor var kattens ögon som lyste gröna. Den mystiska skuggkatten började springa mot Blodunge som förskräckt stapplade bakåt. Men skuggkatten var mycket snabbare, Blodunge hade inte en chans. Han trycktes ner mot marken och ett hånleende spred sig i skuggkattens mörja ansikte. Sedan var det som om skuggkattens ansikte löstes upp. Nej, insåg Blodunge förfärat. Varelsens ansikte äter upp mig! Den mörka varelsens ansiktesdrag löstes upp, dens ansikte deformerades och förvandlades till stora klor som grep tag om Blodunges huvud. Nu såg Blodunge inget annat än skuggor. Han vred sig fram och tillbaka för att få den att släppa men inget hände. Blodunge kände hur en underlig matthet tog över honom. Inget spelade någon roll längre. Allt som fanns kvar var svarthet och tomhet. För ett ögonblick funderade han på om det var så här det kändes att dö, men Blodunge insåg snart att han inte brydde sig. Alla hans känslor var borta. Bara mörkret fanns kvar. Och det gjorde Blodunge lugn.