Ödet (En Warriors Fanfiction)

Kapitel 1

"Jag är den stora Klostjärna! Hur vågar du göra intrång på mitt territorium!" Klounge stod uppe på en sten, han blickade ner över sinna bröder som båda sirkulerade runt den stora stenen. Blodunge tog sats och hoppade. Han grabbade tag i mossan men den var alldeles blöt och han halkade ner igen. Men den blodröda lilla ungen gav inte upp. Han ställde sig upp och väste mot sin bror på skoj.

"Jag är Blodstjärna!" Tjöt Blodunge och gjorde ett nytt försök. "Och jag har kommit för att ta över din klan!" Blodunge hävde sig upp på stenen och slog till Klounge på benet. Klounge tog ett steg bakåt för att undvika ännu ett slag och råkade ramla av stenen. Han föll baklänges och landade på marken med ett stön. Blodunge hoppade ner från stenen och ställde sig framför Klounge.

"Mår du bra?" Frågade han och Klounge skakade på huvudet.

"Jag fick ont!" Pep han och Blodunge funderade på hur han kunde få upp sin brors humör.

"Kanske det här hjälper, " Jamade han och kittlade sin bror på magen. Han log svagt när Klounge tjöt av skratt och sparkade med benen för att få Blodunge att sluta.

"AH! Hjälp!" Skrek han och Blodunge skrattade ondskefullt. Plötsligt flög någonting in i Blodunge från sidan. Han pep förvånat när fluffig kattungepäls fyllde hela hans synfält. Blodunge vred sig fram och tillbaka för att bli av med vem det än var som hade attackerat honom.

"Heja Mörkunge!" Hördes Klounge glada röst och Blodunge fräste irriterat. Hur kunde han vara så mushjärnad som hade glömt bort Mörkunge. Blodunge skakade kraftigt på sig för att bli av med Mörkunge som klängde sig fast på honom som en fästing på de äldres päls. Men Mörkunge var envis och vägrade släppa taget. Blodunge vred sig fram och tillbaka och till sist lyckades han rulla in i en stor lerpöl. Han skrattade högt när Mörkunge tjöt i panik och släppte taget. Blodunge reste på sig och såg hur Mörkunge febrilt försökte tvätta bort leran som hade fastnat i pälsen.

"Blä! Uch och blä! Det där var ett fult trick Blodunge," Mörkunge grimacherade illa och Blodunge log  stort.

"Men Blodunge, du hatar ju lera," Jamade Klounge som hade ställt sig bredvid sinna bröder.

"Ja, men jag älskar att vinna," Svarade Blodunge glatt samtidigt som han tacklade omkull Klounge. Han tryckte ner sin bror mot marken och log stort när Klounge till slut gav upp.

"Ja! Jag vann! Jag är bäst!" Blodunge studsade upp och ner av glädje. Han älskade att vinna över sinna bröder.

"Ni ser ut att ha kul," Jamade någon mjukt. Blodunge snodde runt och fick syn på sin mamma Vårblomma.

"Jepp! Vi leker klankrig," Jamade Mörkunge som till slut var nöjd med sin päls. Fast den var fortfarande väldigt smutsig.

"Okej... Vilka klaner är ni i?" Undrade Vårblomma.

"Åh! Jag är i Skuggklanen!" Tjöt Blodunge glatt. "Mörkunge är i Vindklanen och Klounge är i Fiskstinkarklanen," Vårblomma skrattade till och log sedan mot sinna ungar.

"Fiskstinkarklanen? Och VEMS fantastiska idé kan det ha varit?"

"Min!" Fnissade Blodunge och flinade sedan retsamt mot Klounge som såg väldigt butter ut.

"Jag får alltid vara i Flodklanen," Mumlade Klounge surt, fast Blodunge såg tydligt att han hade svårt för att inte börja skratta.

"Okej, hm... Kan jag få vara med i eran lek?" Undrade Vårblomma och Mörkunge nickade glatt.

"Absolut, du får vara med i Åskkla-" Började Mörkunge men Vårblomma skakade på huvudet.

"Nej... Jag är Slickmonstret! Och jag slickar alla små ungar som har leriga pälsar," Fnissade Vårblomma och Blodunge skrek till.

"Ha! Jag klarar mig," retades Klounge som inte hade rullat sig i leran och var helt ren.

"Var inte så säker på det," Tjöt Blodunge och knuffade till Klounge som ramlade rakt ner i leran.

"AH! Nej!" Ropade Klounge och försökte förtvivlat ställa sig upp, hans leriga tassar gled fram och tillbaka. Blodunge skrattade så mycket att han fick ont i magen när Vårblomma grabbade tag i Klounge och började slicka honom på huvudet. "AH! Hörni, hjälp mig!" Klounge såg bedjande på sinna båda bröder och Blodunge räckte ut tungan åt honom innan han sprang iväg för att hitta ett bra gömställe.

Snart fick Blodunge syn på en sten borta vid lärlingarnas bo. Om jag skulle kunna gömma mig bakom den kommer mamma aldrig hitta mig! Blodunge rusade bort mot stenen och kröp ihop bakom den. Han satt så stilla han kunde och hoppades att hans mamma inte skulle få syn på hans mörkröda päls.

Det gick en massa sekunder och Blodunge började tycka att det var tråkigt bakom stenen. Det kliade i hans tassar och han ville bra springa runt, runt, runt. Mamma har säkert slutat leta efter mig nu. Jag kan säkert komma fram. Blodunge reste sig upp och smög försiktigt fram från sitt gömställe. Han såg sig omkring men kunde inte se varken sinna bröder eller sin mamma. Kusten klar. Konstaterade han och tassade bort mot barnkammaren. Plötsligt var det någon som tog tag i honom och drog till sig honom. Han pep förvirrat och kände sedan igen sin mammas doft.

"Neej!" Kved Blodunge och kastade sig fram och tillbaka när Vårblomma började slicka hans bakhuvud. "Mamma, jag kan faktiskt tvätta mig själv!" Tjöt Blodunge och Vårblomma släppte honom. Blodunge tumlade bort från sin mamma och satte sig sedan framför henne.

"Kolla nu, jag kan tvätta mig själv,"  Blodunge började noggrant tvätta sin ena framtass. Han ignorerade Vårblommas skeptiska blick och snart var hans tassar skinande rena.

"Klar, ser du? Jag kan själv," Pep Blodunge stolt och snurrade runt för att visa sin mamma hur duktig han var. Ett stort leende prydde hans ansikte.

"Mm... Men har du kollat din rygg?" Undrade Vårblomma och Blodunges leende bleknade.

"Eh... Min rygg?" Pep han och vred på huvudet. Blodunge blinkade förvånat. Hela hans rygg var täckt av lera och smuts. "Oh... Oj då..." Mumlade han tyst. Han kände sig plötsligt ganska dum. Nu tyckte säkert Vårblomma att han var supertöntig. Perfekt! Nu kommer hon bara skratta åt mig!

"Så? Får jag tvätta dig nu?" Frågade Vårblomma vänligt och Blodunge nickade. Hon skrattar i alla fall inte.

"Mamma. Asså, jag KAN tvätta mig själv. Jag ville bara inte nu," Förklarade Blodunge och sträckte på sig.

"Mm... Säkert, men det gör inget vännen," Jamade Vårblomma när hon var klar. "Det såg bara roligt ut. Seså, gå och lek med dinna syskon nu. De är nog borta vid lärlingarnas bo om jag inte kommer ihåg fel." Blodunge nickade och sprang bort till sinna syskon. På vägen tänkte han på hur härligt livet var, han hade en familj som älskade honom och oändligt med tid att leka och busa. Allt var perfekt.