Vid tidens ände

Kapitel 3 Meet the family!

Jag vaknar till i lagom tid när vi är påväg att landa. Nervositeten gör sig ännu en gång påmind och jag nästan springer av planet i min hast att komma av det. Tanten som suttit bredvid mig såg irriterat på mig när jag trängdes mig före i kön för att komma av planet. Jag hejdade mig i sista stund från att räcka ut tungan mot henne. Det hade inte riktigt varit passande för en tjej i min ålder att bete sig så.  

Snabbt hämtar jag ut min väska och skyndar mig mot utgången.  Jag ser Charlotte  innan hon ens har sett mig. Hon har klippt håret kort, riktigt kort och hon har på sig slitna jeans och svart skinnjacka. Jag förvånas över hur tuff hon ser ut, i jämförelse med hur jag är van att se henne.

-Charlotte!!! Ropar jag högt och påkallar genast hennes uppmärksamhet.

Hon ger mig ett strålande leende och jag möts av en björnkram.

-Ellie, säger hon när hon till slut släpper mig, gick resan bra?

-Mm, hade en jobbig tant bredvid mig men jag sov större delen av flyget så jag kan inte klaga.

Hon skrattar åt mitt skämt och jag känner något dra ihop sig i bröstet på mig. Någonting som liknar saknad. För jag har verkligen saknat Charlottes skratt, har verkligen saknat att se hela henne förvandlas till en bekymmerslös människa och även om jag inte upplever det nu, så saknar jag den fria människan jag kan vara när jag är med henne.

Det är därför vänner är så fantastiska, de lyfter fram det bästa i dig bara genom att vara sig själva och de förstår dig utan att du behöver säga ett ord. Just nu, i detta ögonblick, i början av något annat, på en flygplats, känner jag verkligen hur mycket jag uppskattar det jag har. Om än hur liten min skara vänner är så är det mina riktiga vänner.  Men jag känner också stötar av skuld. Jack är inte här och det är mitt fel. Visserligen lovade jag honom tid men att möta alla igen, det är ändå något som han borde ha varit här för. Jag ger mig själv en mental påminnelse att ringa honom när vi kommer fram till Erics lägenhet.  

-Ska vi gå?

Jag är egentligen inte medveten om att jag har dagdrömt innan Charlottes röst rycker mig ifrån tankarna. Men jag är inte riktigt kapabel om att samla rösten så istället för att säga något nickar jag till svar.  

Väl i bilen packar vi in mina väskor och åker iväg.  Charlotte kör som hon inte gör annat än kör i tidigt London trafik. Jag hade nästan glömt bort hur det är att åka bil, hemma i New York åker vi alltid tunnelbana vart än vi ska någonstans.  

-Så... Ellie. Hur är det med Jack nuförtiden?

Charlottes input är en skön avvikelse till mina annars så tragiska tankar.

-Jo men det är bra med honom. Han jobbar just nu med att omplanera infrastrukturen på ett par ställen. Det är ungefär så mycket som jag är tillåten att säga.

-Haha, svarar hon och skrattar. Jag menar mer i detalj. Hur mår han? Hur trivs ni ihop?

Jag känner hur jag spänner mig i passagerarsätet men jag låter bli att säga något om det.

-Vi har det jättebra, ljuger jag, kunde inte ha varit lyckligare än vi är just nu.

Hon kastar en blick på mig och ser skeptisk ut. Till och med jag måste erkänna att lögnen lät lite väl falsk.

-okej, låtsas som att jag inte hörde det där sista och försök igen. Inga lögner denna gång.  

Fan också tänker jag och suckar. Ibland är det riktigt svårt att lura Charlotte. Fast bara ibland, tänker jag och ler.