Vid tidens ände

Kapitel 15 Welcome

Med ett sug i magen landar jag åter i rummet. På piedestalen står en hammare omgiven av ljus. Facklor brinner på vägarna och ger hela rummet en mystisk känsla. Det är kallare än jag hade väntat mig. Som en kylig bris som drar genom mig och genom rummet. Jag sneglar runt omkring mig men ingenstans kan jag se kvinnan från min syn. Måste jag vänta på henne? Hur lång tid kan de ta? Men knappt hinner tanken bildas i mitt huvud innan bråk kan höras ifrån korridoren utanför rummet. In kommer en kvinna springande. Hon stannar upp ett kort ögonblick innan hon kastar sig mot hammaren. Även jag kastar mig mot den i tron att jag ska hinna först. Som om allt sker i slow motion ser jag hur våra händer tar tag i hammaren samtidigt och helt plötsligt försvinner rummet vi var i. Känslan av att falla handlöst, som om marken under mina fötter öppnat sig, är det enda jag känner innan jag slår i marken. En mans kropp slår hårt emot mig när även han faller igenom. Jag tar två sekunder för att återhämta mig. En mans röst svär ljudligt och när jag slår upp ögonen ser jag en man och inte en kvinna i en kvinnas klänning. Hans röda går och skägg lyser i solens ljus och det finns inga tvivel på att han är en attraktiv man. Om man bortser från klänningen. Ett halsband ligger på marken vid hans fötter. Ett ganska enkelt smycke med endast en snirklig formation av metall som ser ut att vara formad som en orm.

-Bravo, Bravo ni två. Aldrig har jag sett en sådan dålig landning i hela mitt liv.

Rösten som är full i skratt låter märkligt bekant och jag vänder mig snabb om för att få mina misstankar bekräftade. Anubis står där. Iklädd en vit skjorta och shorts. Håret hänger fortfarande vilt omkring ansiktet.

-Åh käften, väser mannen och reser sig. Du kan väl ta och hjälpa mig med det här istället.

Han pekar på mig och en kall kår går igenom mig. Men jag lugnas på en gång av Anubis blick och ord.

-Det finns inget att städa upp Tor, flickan skulle följa med dig.

-Vad?

Mannen, Tor, tycks bli på ett ännu sämre humör.

-Varför fick jag inget veta? Fan ta dig Loke, du är helt hopplös ibland.

Han böjer sig ner och plockar upp halsbandet.

-Du får lämna tillbaka halsbandet till Freja, hon kommer vara rosenrasande.

Tanken verkade göra honom mindre grinig för han lämnar mig med Anubis med ett litet leende på läpparna Anubis å andra sidan verkar dock enbart ha ögonen på mig av någon anledning.

-Så vi ses igen, säger han med ett leende, du kunde inte hålla dig borta. Ellerhur?

Av någon anledning kunde jag inte hejda det leende som sprider sig på mina läppar.

-Nej, det verkar så. Svarar jag med vad som känns som ett stort leende på läpparna..

-Ska vi gå? Nornorna väntar på dig.

-Nornorna?

-Det är bättre om de får berätta allt på egen hand, svara han och lägger armen om mina axlar. Men låt dem inte skrämma dig. Nornorna är de äldsta varelserna här i dimension 2 så deras utseende kan lätt kännas motbjudande.

-Till skillnad från ditt fula ansikte menar du.

Han släpper mig och ger mig samtidigt en knuff som får mig att falla ner på knä.

-Ful? Jag? Säger han med låtsas sårad ton, skulle aldrig falla mig in att jag var ful. Ännu mindre motbjudande.

Jag reser mig och sopar av byxorna.

-Men Anubis, säger jag och ler förföriskt, du vet väl vad dom säger. Allt ligger i betraktarens ögon.

Jag vet inte vad som händer men plötsligt står han millimeter ifrån mitt ansikte med en allvarlig blick. Hans hand letar sig upp över min arm och trots att jag vet att jag borde slå bort den står jag stilla i väntan på vad han ska göra härnäst. Hans hand greppar tag om min nacke och som i film lutar han mig bakåt medans hans mun med fjäderlätta rörelser vandrar upp över min hals. Med en suck blundar jag och väntar.