Vid tidens ände

Kapitel 11 In The shadow of death

När jag åter slår upp ögonen så ligger jag på båren i rummet. Arthur sitter och halvsover i en stol bredvid mig och av ren lycka hoppar jag upp och omfamnar honom. Fast jag kom aldrig så långt. Jag går rakt igenom honom, precis som spöken brukade göra i filmer.

-ARTHUR, skriker jag hysteriskt, ARTHUR VAKNA!

Men han vaknar inte utan sover vidare som om han inte hört mig.

-Han kan inte höra dig, Merlins dotter, inte heller kan han se dig.

Jag vänder mig och och hoppar nästa högt av skräck. Bakom mig står en man. En man som inte stod där är 5 sekunder sedan. Han har även ett huvud formad som en schakal och det ser inte bra ut. Inte bra alls.

-Vem..vem är du? Flämtar jag ur mig. Skräcken gör det svårt att få fram orden.

-Jag är Anubis, svarar schakalen lugnt.

-Vem sa du att du va??

Det går inte att beskriva hur pass chockad jag är just nu. Och varför vaknar inte Arthur? Vad är detta en konstig dröm?

Med en snabb blick mellan Arthur och schakalen så hoppas jag innerligt att det är just den dröm. En som jag väldigt snart kommer vakna upp ur.

-Om du är Anubis, betyder det att jag är död eller är detta bara en konstig dröm?

Mannen rör sig mot mig, sätter sig ned vid min sida och tar av sig schakalhuvudet. Bakom masken finns en man med svart, långt hår och en avlångt ansikte. Mycket av dragen påminner fortfarande om schakalen men med mycket mänskligare drag.

-Jag är Anubis, säger han, och du är inte död. Inte än. Det du gjorde för kounugen av Camelot var heroiskt men magin här är annorlunda och du blev mycket skadad i processen. Det är därför du kan se mig. Man skulle kunna säga att detta är ditt limbo.

-Så jag kommer att dö?

Han vänder sig mot mig och för första gången känner jag vart uttrycket "flörta med döden" kommer ifrån. Hans drag framifrån är maskulina och attraktiva. Hans bruna ögon är lugnade och man får en känsla av pålitlighet från honom. Men hans leende är tragiskt när han svarar mig och hans röst är dröjande, som om han inte vill prata om det.

-Nej, Ellie, du kommer inte att dö. Din uppoffring har givit dig en dispens ifrån mig och mitt rike ett litet tag till. Men jag varnar dig mitt barn. Gör inte om samma misstag igen. Ödet är en tuff kvinna men inte ens hon kan hålla mina fingrar borta ifrån dig om du frestar mig igen.

-Vad menar du? Jag stirrar oförstående på honom, som om hans ord inte riktigt får fäste hos mig. Varför skulle dödsguden vara intresserad av mig och varför skyddar Ödet mig? Vad är det jag inte vet?

Han ler förföriskt mot mig och jag känner att all den attraktion som jag känt för fem sekunder sedan rinna av mig som vatten på en gås.

-Du är speciell, Merlins dotter, och speciella personer är som samlarobjekt man bara måste ha och du är en sådan måste ha objekt.

-Jag är inget objekt, din sjuka jävel, och du ska hålla dig långt borta ifrån mig i framtiden.

Jag reser mig upp från sängen och ställer mg framför honom med händerna på höfterna. Med raseri i rösten och brinnande ögon spänner jag blicken i honom och för första gången sedan sekunden jag såg honom här i rummet ser jag honom vakla.

-Om du någonsin trodde att jag skulle vara något enkelt objekt för dig att samla in så har du fel, väldigt fel. Och det kan du hälsa alla som vill lyssna att Ellie, Melins dotter, inte är för någon att äga. Inte nu, aldrig någonin. Och den som försöker ska jag personligen sända direkt ner i helvetet där de kan brinna för evigt. Är det förstått?