Vid tidens ände

Kapitel 20 No one's gonna love you

Anubis POV

Jag var en idiot. Jag visste det sekunden jag la ögonen på henne att jag var dömd. Men hon var så vacker. Så oskyldigt vacker och de där läpparna lockade mig retfullt att smaka på dem. Och som de smakat. Himlen var ingenting i jämförelse men hur hon smakat och känslan av hennes kropp emot min var nästan tillräcklig för att knuffa mig över kanten. Men så bad hon mig se in i hennes ögon och jag förlorade mig nästan igen, tills hon frågade mig varför jag egentligen kom. Minnet av hennes kung, av de två tillsammans kom över mig som en flodvåg och jag drog mig tillbaka. Och när jag såg hennes reaktion på mina ord visste jag att hon aldrig skulle bli min. Jag är döden, alltid åtråvärd men aldrig älskad. För vem kan älska döden. Vem kan älska han som kommer med slutet? Ingen. Den läxan hade jag lärt mig för länge sedan men ett ögonkast från henne fick alla tankar att flyga ut genom fönstret.

Jag försvann inte på en gång. Trots alla känslor kring henne så ville jag betrakta henne utan att någon såg på mig och dömde mig. Det var hela anledningen till att jag kom till det här bröllopet. Men när hon klev upp på scenen. Nervös och osäker. Då kunde jag inte låta bli att låta henne se mig. Jag visste inte vad de var jag hade förväntat mig men hetta i hennes blick när hon såg mig kom som en chock och orden som kom över hennes läppar gjorde det hela nästan olidligt svårt att inte marschera fram till henne och kyssa henne sanslös.

Men att se på henne nu, efter att ha haft henne pressad mot mig och se hur kungen ännu en gång gör sitt drag mot henne är tortyr. Att se henne slappna av mot hans omfamning är nästan mer än jag står ut med men trots det står jag kvar. Jag ser henne falla ihop och utan att jag tänker mig för skyndar jag mig fram och fångar henne. Kungen ser sig oroligt omkring. Helt oförstående till vad som händer. En kort sekund föreställer jag mig vad det är han ser. Ellie, flygande i luften. Men mina tankar avbryts när min blick fastnat på hennes ansikte. En bekymmersam rynka pryder hennes panna men det är det enda som avslöja att hon finner sin syn obehaglig. Med ett panikartat andetag öppnar hon ögonen och jag skyndar släppa henne. Kungen skyndar sig fram till henne och tar henne beskyddande i sina armar. Fegis, tänker jag om honom när jag ser dem tillsammans. Det är alltid lätt att vara modig efteråt.

"Ellie" hör jag honom viska till henne med händerna kring hennes ansikte. "Vad var det som hände egentligen?"

Jag hör inte vad det är hon svarar. För att vara helt ärlig så ville jag inte ens höra det. Jag visste inte ens varför jag fortfarande stod kvar och stirrade på dem som en kärlekssjuk tonåring. "För att du är svag" ekar det i mitt huvud. Jag skakar rastlöst på huvidet i ett tappert försök att få bort orden. Jag är många saker, svag är inte en av dem. En gång kanske, men inte längre. för mycket har hänt, för många läxor har gjorts för att jag ska göra samma misstag igen. Så jag lämnar dem.

Väl i Dimension 2 är det ingen som välkomnar mig hem. Inte för att mitt så kallade hem är speciellt gästvänligt. Ett stort slott som ständigt är omgivet av mörker. Den smaragdgröna sjön och dånet från själar som lämnar min realm är de enda ljuspunkterna som finns. Slottet är beläget i mitten av sjön. Stort, gräsligt har det stått där sedan innan jag blev väktare av döden. Mina undersåtar gör det mesta men all död finns alltid i mitt sinne. Varje död som människorna upplever tar en bit av vad som finns kvar av min själ. Kanske var de därför Ellie har den åverkan hon hade på mig. Hon dämpade stinget lite, gjorde det lättare att leva.

"Boss?"

Moot, min närmaste man stirrar frågande på mig. Jag har inte insett att jag står mitt i rummet som en staty med vad förmodligen måste vara en fåra i pannan. Men detta är inte Moot's första gång och han har av respekt bara försökt få min uppmärksamhet.