Vid tidens ände

Kapitel 17 Home again

Jag vaknade i en säng, i ett rum jag kände igen och det första jag kände var sorgsenhet. Nornornas ord ringer fortfarande i mina öron och borde jag veta bättre än att springa ifrån det som måste ske. Men trots det kunde jag inte skaka av mig känslan av att jag inte ville göra det. Jag vill inte vara speciell eller utvald. Jag vill vara mig själv. En tjej med fräknar på näsan och en sanslös humor. Sarkastisk morgon till kväll och gärna lite på natten med. Istället är jag en väktare, en beskyddare av tiden.

Jag vänder ansiktet mot fönstret och ser att det regnar. En ro som jag glömt att jag hade infinner sig när ljudet av regn når mig. Långsamt öppnar jag fönstret och en svag doft av sommarregn slår emot mig. Jag tar flera djupa andetag och försöker förgäves lugna mina nerver.

Arthur verkade nästan lättat när vi kom fram till Eric hus kvällen innan. Merlin hade gett oss frågande blickar men allt jag kunnat säga var; "Imorgon", och det hade räckt för dem. Jag hade praktiskt taget slängts i säng och jag har sovit sedan dess. Doften av pannkakor ifrån köket var vad som väckt mig ifrån min komaliknande sömntillstånd.

Snabbt slänger jag på mig lite kläder och beger mig ner till köket. Eric står vid spisen och nynnade för sig själv medans hans brände sina pannkakor. Mycket kan man säga om honom, men någon Gordon Ramsey i köket är han verkligen inte.

-God morgon, sa jag och gäspade.

Eric slänger en blick över axeln och hälsar tillbaka.

-God morgon. Gud vad tidigt du var uppe då. Jag trodde att du skulle sova hela dagen.

-No rest for the wicked, eller hur är det man säger det,svarade jag och tar mig en kopp kaffe.

-Låter rätt. Sov du bra då?

-Jo, som en död. Du kan aldrig förstå hur skönt det är med drömlösa nätter. Men vaknar på morgonen och känner sig extremt utvilad.

Han ler mot mig genom den rök som kommer ifrån hans pannkakor.

-Fan, jäva skit, svär han och slänger en pannkaka i soporna. Jag är verkligen värdelös på det här.

-Vill du att jag ska ta över?

Han ger mig en blick som säger mig att jag just nu sitter precis där han vill ha mig och att han klarar detta på egen hand.

-Som du vill, skrattar jag.

-Du kan få distrahera mig istället och berätta hur er resa gick.

Jag avvaktar en kort sekund innan jag börjar. Jag berättar om hur vi tog oss till Luxor i Egypten, men även för Eric lämnade jag ute delen om Anubis.

-Så du vet inte hur du fick kniven, frågar han nyfiket och slänger den tredje pannkakan i soporna.

-Nej, den fanns bara där hos mig när jag vaknade.

-Märklig, svarar han och vänder fokuset mot pannkakorna, men fortsätt.

Jag berättar vidare om mitt och Arthurs bråk och om mina tankar kring det. Eric har alltid haft bra synpunkter och jag har alltid kunnat stötta mig på honom i situationer som dessa. När jag är färdig ser han på mig en sekund innan han sätter ned en tallrik med brända pannkakor framför mig. Trots allt som har hänt kan jag inte låta bli att le åt den tragiska synen framför mig. Eric tar en egen tallrik och slår sig ner bredvid mig.

-Du har haft en intressant resa i alla fall, säger han och tar en tugga som han spottar ut lika snabbt som han stoppat in den. Fy fan vad äckligt det här va.

Jag skrattat till och skjuter bort tallriken.

-Du är bra på annat, ler jag mot honom. Han belönar mig med ett leende tillbaka.