Vid tidens ände

Kapitel 12 Un eventfull night

"Don't judge my choices without understanding my reasons" 

Vi landar, eller landar är fel ord egentligen. Men vi hamnar i samma rum som vi först lämnade när vi for tillbaka i tiden. Fråga mig inte hur. Jag kan bara göra detta, inte förklara det vilket faktiskt gör mig lite sur. Vetgirig som jag är så hade jag önskat att att jag kunnat bidra med en förklaring, en förståelse. Istället erbjuder jag blind tro. På sätt och vis är jag inge bättre än en kyrka med deras blinda tro på Gud.

Arthur tar ett steg ifrån mig. Han vägrar att se på mig och för första gången kan jag inte förstå varför. Kan det bero på Isis? Vi fick lämna henne i sticket men det var hennes val, och öde om jag inte helt misstar mig.

-Arthur, vad är det?

Han tittar fortfarande bort och det tar en stund innan han svarar mig.

-Vi lämnade henne.

Det är allt han säger. Tre ord. Tre ord som jag redan gissat mig till och som jag nu måste förklara för honom. På ett sätt som han förstår.

-Kom med mig.

Han ser ner på mig men tar min utsträckt hand. Tillsammans går vi tillbaka genom Luxor och bort till museiidelen av komplexet. I en av montrarna finns en staty av en kvinna med ett barn. Hennes hållning är rak och stolt och man kan se på avstånd att hon varit av reglal börd. Barnet är fortfarande litet och det är för tidigt att utvisa vilken typ av person han kom att bli. Men med en sådan mor, hur kan han ha blivit annat än fantastisk.

-Vem är hon?

Jag tittar upp på honom och ler.

-Känner du inte igen henne. Det är Isis tillsammans med sin son Horus.

Jag ser honom spänna upp ögonen i förvåning.

-Men hon hade ingen son, säger hade och går närmre.

-Hon måste ha varit gravid under den korta tid som vi var där. Jag kan inte hela hennes historia. Det mesta är nog dessutom skönmålat med tiden men hon och Osiris fick en son och de lyckades besegra Seth. Fråga mig dock inte hur. Det finns tyvärr inga detaljer kvar men Isis har stått som förebild för alla moderna kvinnor som lever idag. Hennes mod och stryka har inspirerat många konstnärer och visionärer i Europa.

-Så du menar att det var rätt att lämna henne sådär. Utan hjälp, utan skydd?

-Hon hade aldrig blivit den här kvinnan om vi försökt hjälpa till. Hon kanske inte ens lyckats med det hon vill om vi stannat kvar. Ödet hade redan vävt hennes nät och varken jag eller du har kraft nog att ändra något sådant.

Han vänder sig mot mig. Han ser fortfarande allvarlig ut. Grubblande på något. Men med ens så klarnar blicken.

-Ska vi gå?

Jag är bortom förvirrad just nu. Något i hans blick får mig att fundera på vad hans intentioner är men jag väljer att låta honom sköta sitt på egen hand.

Vi återvänder till hotellrummet. Trötta, slitna och hungriga. Tiden tycks ha stått stilla medans vi var borta vilket är en befrielse. Vill inte gärna behöva förklara vart vi varit och hur vi kom dit och hem igen. Värmen är nära nog outhärdlig och jag önskar innerligt att vi kunde åka hem. Men flyget skulle inte gå förens imorgon vilket lämnar oss lite fritid. Kvällen passerar fort. Vi åt en snabb middag i restaurangen och höll konversationen minimal. Det kändes skönt för jag kände absolut inte för att prata. Jag ville bara sova. Men när efterrätten kom in så kunde Inte Arthur hålla sig längre.