Vid tidens ände

Kapitel 8 It's the heat that keeps me up

Det går inte att beskriva värmen. Hettan som Egyptens sol steker oss i kommer att hemsöka mig i många år framöver. Många som jag känner skulle med största säkerhet njuta av det varma vädret men jag är för van vid regnet och kylan.

Arthur sover fortfarande. Jag kan höra hans snarkningar och jag ler. Jack tyckte alltid att jag var konstig som gillade ljudet av snarkningar. Han förstod aldrig att just det ljudet betydde att jag inte var ensam och att personen som jag tyckte allra mest om levde. Jag suckar tungt och vänder mig om i sängen. Lakanen klibbar av svett och jag suckar igen. Det kommer vara helt omöjligt att somna om nu. En snabb titt på klockan avslöjar att det redan är morgon så på morgon trötta ben reser jag mig ur sängen.

En dusch kanske gör allt bättre, tänker jag och går.

Ca 30 minuter senare kommer jag ur toaletten och hittar Arthur stående vid fönstret och tittar ut över staden. Han hade ännu inte hört mig komma ut vilket gav mig ett perfekt tillfälle att studera honom.

Hans breda axlar är mörka av solljuset, midjan är smal och långa mjuka muskler letar sig ned över låren och vaderna. Tack och lov verkade det som om Eric förklarat underkläder annars hade jag fått en helt annan syn än den som nu står framför mig. Jag suckar tyst och svär inombords. Han är för sexig för sitt eget bästa. Jag visste inte om att jag öppet stirrade i fascination förrän han vände sig o och mötte min blick. Heta ögon svepte över min kropp och jag blev plötsligt medveten om att endast en handuk stod mellan honom och en fullskalig syn av min nakna kropp. Generat tittade jag ner i mattan. Jag mumlade något om att duschen var ledig nu om han ville duscha. Jag hörde honom mumla något lika osammanhängande innan han försvann in i badrummet.

Skakade av både nervositet och förvirring börjar jag klä på mig och torka håret. Förbjudna tankar om Arthur fyller mitt huvud och jag måste om och om igen skaka på huvudet för att bli kvitt dem. Men oavsett hur mycket jag än försöker så finns bilderna kvar. Bilder av verkligheten men också fantasier. Jag känner hur värmen stiger i ansiktet på mig och hur andningen blir mer ansträngd vid minnet av Arthur i skogen. Av hans läppar, hans händer...

-Vad tänker du på?

Jag hoppar till av överraskningen Hans röst bakkom mig låter mycket mer nykter än vad min måste kommer att jag.

Snabbt vänder jag mig om och svimmar nästan. Framför mig står han. Med blött hår som endast verkar handukstorkat. En handuk har han fäst runt sin midja och hans mag och bröstmuskler ser helt fantastiska ut.

-Eh... Är allt jag får fram.

Han ler åt mig. Tydligen fullt medveten om precis vad det är som besvärar mig. Jag är som fastfrusen. Borta är den hård ytan, den tuffa attityden och kvar står jag och vet varken ut eller in. Märkligt är det egentligen, tänker jag och sväljer tungt. Det är inte första gången jag ser en naken man, eller en halvnaken man iallafall. Men jag har aldrig tidigare reagerat på ett likande sätt. Ingenting har fått min mage att knyta sig som att se den här mannen stå framför mig och le retande mot mig. Skärp dig Ellie! Ropar det i mitt huvud, skärp dig nu!

-Eh du borde klä på dig, harklar jag fram.

-Jaså, svarar han och ler ännu mer, men det är så varmt. Jag tror jag fördrar att hålla kläderna på avstånd en stund till.

Det knyter sig i magen på mig. Vad jag vill och vad jag måste göra har ett slagsmål i mitt huvud och min vilja förlorar.

-Vi behöver bege oss till templet, kommer du inte ihåg det? Vi har inte tid med sådana lekar just nu.

Hans ögonbryn drar ihop sig och jag inser för sent hur kall och avståndstagande jag låtit. Jag vill genast be om ursäkt, slå armarna om honom och försäkra honom om vad det egentligen är jag vill göra. Men jag låter bli. Det är bättre såhär.