Vid tidens ände

Kapitel 2 Have you heard?

Kapitel 2 Have you heard?

Jag är fortfarande nervös när jag sätter mig ner. Emilias röst ekar i mitt huvud och tankar på varför snurrar i min hjärna.  

" Hur i helvete kom han hit? Och hur fan hittade han mig?"

Jag vet varken ut eller in när jag stirrar ut på landningsbanan. Jag ser hur män i orange flexvästar springer framåt och tillbaka. De ser självmedveten ut, som om varje steg de tar är noga uträknat.  Tänk om man själv kunde vara så. Jag suckar tungt och blundar.

Varför var Emilia här? Var det planerat eller en slump? En stor del av mig vill tro att slumpen ledde mig hit men jag vet innerst inne bättre. Det är omöjligt att Emilia skulle ha varit på samma flygplats som mig om han inte planerade det. Det kan bara betyda en sak, Morgana måste också ha gått igenom tiden. Frågan är bara när?

Emilie var för van i sin roll för att nyss ha gått igenom, han måste helt enkelt ha gått igenom tidigare.  Men när? Och varför?

Jag känner hur planet snart ska starta. Jag hör kaptenen hälsa oss välkomna ombord och berättar kortfattat vart vi åker någonstans.  Ungefär där slutar jag helt att lyssna och fokuserar istället på vad som sker utanför mitt fönster. Vår åker snabbare och snabbare och jag känner trycket som trycker mig djupare ner i stolen när vi lyfter ifrån marken. Det ringer i öronen på mig och jag blir torr i halsen av nervositet. Mitt hjärta lugnar ned sig en smula när planet rätar ut sig och jag andas lite lättare men oron försvinner inte.  Att flyga är intet det roligaste man kan göra, dock i detta fall, är det  enda jag kan göra för att komma till England.  

Egentligen är det inte flygningen som jag har problem med, det är tekniken. Skräckhistorier om hur flygplan kraschade pga tekniska fel, spelas upp om och om igen i mitt huvud.

Lugn nu Ellie, allt kommer att gå bra!

- Går det bra?

En äldre dams röst bryter igenom min dimma av skräck. Hon sitter bredvid mig och ler lugnande.

- Ja då, svarar jag svävande, bara bra med mig.

-Lite flygrädd eller hur?

Hon ler smått mot mig och jag känner faktiskt hur jag slappnar av. Om än lite.

- Mm, flyga är inte riktigt min grej.

-Det går över, lilla vän, det finns ingenting att vara rädd för.  Allt ligger i Guds händer.  

Gram tills dess att hon nämnde Gud så fungerade det, hennes prat gjorde mig lugnare i sinnet men på sekunden som jag hörde frasen" i guds händer" så känner jag en irritation växa inuti mig. Denna del av mänsklig idioti är något som jag aldrig kommer att kunna förstå mig på. Oavsett hur länge jag lever.

"Du har magi Ellie, är du verkligen rätt person att döma? "

Det är den stora frågan, har jag rätt att döma? Är domen en rättighet som vi alla har och vad gör den rättigheten egentligen?

Sanningen är att troende skulle flå mig på fläcken pga vad jag är medans det är fullt naturligt för dem att tro och göra vad de vill. Hyckleri är inget som jag ställer upp på frivilligt men jag kan benämna mig själv hycklare om det ger mig rätten att döma de idioter som utan tvekan aldrig skulle acceptera mig.

-Mm, tack för hjälpen. Svarar jag innan jag åter tittar ut genom fönstret. Vi har börjat rät ut oss och jag ser hela New York under oss. Det är en fantastisk syn som hade varit ännu mer fantastisk om inte tvillingtornen hade blivit förstörda. Jag ryser till ännu en gång när jag tänker på kratern, det stora svarta hål, det enda som fanns kvar av tvillingtornen när jag åkte över New York 2002. Jag var visserligen bara ett barn då men ett sådant minne försvinner inte så enkelt. Speciellt inte då nyheterna om 9/11 inte kunde sluta spelas upp när terrordådet ägde rum. Det var för vidrigt att egentligen tänka på men det som hände USA var egentligen ingentig i jämförelse med vad Usa har gjort mot mång andra länder. Det rättfärdigade inte den handling som tog alla dessa liv för ingen av dem hade gjort någotting emot någon annan. Precis som barn, kvinnor och män dör i krig i tredje världen. Den suck som jag väldigt gärna  vill släppa ut, den som är fördömande och vill att världen ska svart/vit där inge gråzooner existerar, den hålller jag inne.