Vid tidens ände

Kapitel 1 When one story ends...

Hej och välkomna tillbaka till Tidsresenärerna.

Detta är nu bok nr 2 och för er som inte ännu har läst bok nr 1 så rekomenderar jag att ni gör det först, annars kan det bli lite svårt att hänga med.

Jag ber om ursäkt i förväg för eventuella stavfel eller liknande. Har ännu inte redigerat det. :P

Hoppas ni kommer att gilla den :)

Glöm inte att rösta eller att dela.

XOXO

Maria

 

-En biljett till London tack!

-Okej ett ögonblick bara.

Mannen bakom disken stirrar in i skärmen med en rynka i pannan. Förmodligen undrar han varför jag ska åka till London kl 5 på morgonen utan att ha förbeställt en biljett. Fan! Till och med jag undrar över det.

-Familjedrama eller?

Mannen ler mot mig. I mitt pass står det att jag är engelsk medborgare så egentligen är antagandet helt korrekt.Men jag känner mig märkligt osäker på hur jag ska svara på frågan.

-Eh, ja det kan man säga.

Jag ler smått tillbaka men känner mig mest frånvarande.

-Vi har ett flyg som avgår kl 07:13 och flyger till London Heathtrow.

-Det blir jättebra. En enkel, ekonomi, tack.

-Okej.

Han knappar in något i datorn och gesturerar att sätta in mitt kort i kortläsaren. Trött slår ja in koden, får mina biljetter och tar min väska och går.

-Ha en trevlig resa miss Williams.

-Tack, svarar jag och ler.

Mannen är egentligen ganska sött märker jag men jag är på tok för trött för att kunna lägga märket till mycket mer än så.

Jag går igenom tullen och alla kontrollerna och det går mräkligt fort. Förmodligen för att klockan är 5 på morgonen och ingen är här. Bara de som ska med det tidiga flyget och alla ser lika trötta ut som mig.

Ni skulle bara veta, tänker jag sarkastiskt. Att bli väckt klockan 3 på morgonen med ett skrik, KOM TILL ENGLAND! I andra luren så har man inte mycket tid till att hitta sitt goda morgon humör.

Jag når Gaten med en timme till godo. Inte en själ är där än så det finns gott om sittplatser. Jag väljer en träbänk som ser ut att vara lika lång som mig. med trötta fingrar slår jag in ett larm på telefonen, lägger mig ned med huvudet på väskan och sluter ögonen. Trots tröttheten kan jag inte ens slumra till. Mina tankar vandrar i 120 km/tim och jag kan verkligen inte lugna ned mig. Mina tankar vandrar ofrivilligt till telefon samtalet med Eric tidigare under morgon.

-Är Merlin här? På riktigt? Du skämtar inte?

Jag kunde höra honom skratta på andra sidan luren.

-Ja Ellie! Han är här och det är inte den enda överraskningen som jag har.

Jag kunde höra ett mummel på andra sidan men jag kunde inte riktigt höra vad de sa.

-Vadå Eric!? Berätta!!

-Sorry Ellie, svarade han, du får helt enkelt komma hit och se själv.