Två Droppar Hämnd (ONC 2022)

Kapitel 27

Något hakar upp sig inuti Elise. Hon stirrar på de två männen som står i rummet. Evigt liv. Ett liv som varar för alltid, genom alla tider. Det skulle betyda att hon också kan bli odödlig.

"Om du ursäktar så måste jag sova nu, jag har viktiga möten imorgon."

Premiärministern nickar åt sin kollega och lämnar rummet. Den andra mannen står kvar och pillar på ett papper på skrivbordet. Han ser sig oroligt omkring, sedan växer ett litet leende på hans ansikte. Handen gräver i fickan och han plockar upp en nyckelknippa som han svingar i luften. Elise känner Joar buffa till henne på axeln. Det går fort och i rädsla för att bli upptäckt så gör hon absolut ingenting när mannen lämnar rummet och låser. När fotstegen har försvunnit trampar Joar henne på foten.

"Varför gjorde du ingenting? Du har ju en dolk. Flera."

Hon ser på honom och märker hur tålamodet börjar ta slut.

"Därför att han jobbar åt premiärministern. Han kan inte bara försvinna. Hela polisstyrkan skulle vara efter mig på nolltid."

"Så vad gör vi nu då? Ska vi bara sitta här tills vi svälter ihjäl?"

Joar slår ut med händerna. Elise drar med blicken över rummet. Det måste finnas någon väg ut. Trots att rummet är fönsterlöst. Hon kan inte ha gjort rummet till deras fängelse. Sedan får hon syn på datorn.

"Hur kom det sig att du kunde lösenordet?"

"Jag knäckte det."

Ett ljus öppnar sig i Joars blick. Med tre snabba steg är han framme vid datorn.

"Jag hoppas verkligen att det funkar," mumlar han.

Hans fingrar rör sig med snabba rörelser över tangentbordet. Hon ställer sig bredvid och kikar över axeln. Han plockar upp en penna ur fickan och drar ett papper mot sig. Sedan börjar han att räkna. Elise har aldrig sett någonting gå så fort och röra sig så smidigt som när hans penna möter pappret. Joar plockar fram formler och blandar de med siffror. Han hittar de lika lätt som om han hade en karta. Hon försöker att hänga med men det enda hon ser är siffror, bokstäver och tecken. Det är som om han skriver på ett annat språk.

Efter en stund har han fyllt flera papper med potentiella lösningar. Hon följer kodningen på skärmen. Joar skriver in några siffror och trycker sedan på enter. Elise håller andan. Om det misslyckas så vet hon inte hur de ska ta sig ut. Lyckligtvis så har de åtminstone tagit över en datorn på insidan istället för att ha smugglat in en egen.

Joar andas ut och lägger ena handen mot munnen.

"Det gick."

Det är inte mer än en viskning. Han släpper ut ett ansträngt andetag och lutar sig mot dörren som om han lyssnar efter något. Det är först då hon inser hur spänd han faktiskt har varit. Elise försöker envist att följa uträkningarna han gjort men det är lika meningslöst som förut.

"Vad gjorde du?" undrar hon.

Han pekar på skärmen.

"Eftersom att datorn är uppkopplad på deras nätverk och dessutom är deras interna mjukvara så kan jag i princip göra vad jag vill här inne. Nu har jag låst upp dörren som forskaren precis låste."

Hon rynkar på näsan.

"Så vi kan bara gå ut nu?"

Han nickar och ser på henne med en blick som hon aldrig har sett förut. Det är som om han ser på henne som om hon var någon annan än sig själv. Som om han förväntar sig att hon ska kunna något som hon inte känner till.

"Dörrarna är kopplade till nätverket. Vill du ta täten?"

Han visar med handen mot dörren. Elise skakar på huvudet och ruskar på sig för att få lite rörelse i kroppen.

"Märkligt."

"Egentligen inte," svarar han och ler.

Hon viftar med handen för att skaka bort honom. Såklart vet hon att det finns en logisk förklaring, hon är bara van vid att hennes typ av dörrar behöver nycklar och inte en kod som knappas in på en dator för att låsas upp.

"Då lämnar vi det här stället," säger hon och trycker ner pärmen i ryggsäcken.

Elise sträcker ut sin hand mot honom. Hon kontrollerar rummet en sista gång. Ett hål gapar tomt i hyllan där Lizas pärm stod. Med ett snabbt kliv går hon fram till hyllan och ställer pärmarna närmare varandra. Fuck it, hon tänker ta den. Alla letar efter Liza just nu. Det är lika enkelt som att ta ett suddgummi.

Stunden efter lämnar Elise rummet. De går raskt genom korridoren tillsammans. Med ett snabbt tempo och så dämpade steg det går. De lämnar den förbjudna avdelningen och rör sig neråt mot källaren. När Elise ser en ljusstråle från en ficklampa röra sig uppför trappan skenar hennes tillvaro. Hon märker tydligt hur synfältet smalnar av. Mörknar.

En nattvakt är på väg uppför trappan. Det går tre sekunder. Handen vilar mot underarmen där hon spänt fast en av dolkarna. Dolken lämnar hölstret och två sekund senare lämnar den också hennes hand. Kniven flyger genom luften och omfamnas av vinddraget. Bladet genomborrar hans hals.

Vaktens stön övergår till gurglanden när han sväljer sitt eget blod. Det är ett gränsfall men hon lyckas att hålla ansiktet likgiltigt när hon drar ut dolken ur hans hals och möter Joars blick.

"Nu springer vi."