Två Droppar Hämnd (ONC 2022)

Kapitel 15

Jorden har blivit blöt av nattens timmar. En kall vind sveper över den lantliga byn. Som en påtvingande viskning. Elise hittar bondgården de var vid för några timmar sedan. Det lyser i ladugården. De anställda har förmodligen påbörjat morgonens mjölkning.

Hon går över åkern. Det döda gräset smeker henne längs nedre delen smalbenen. Några meter bort syns en kal jordplätt av färsk jord. Mörk, fuktig, nyligen brukad. Liza har alltså inte tagit sig upp. Elise gissar att det skulle vara ett större kaos på åkern med jordhögar överallt om Liza faktiskt hade tagit sig upp. Det hade varit i enlighet med hennes dramatiska stil.

Något vasst hugger till i nedre delen av magen. Det slår henne att Liza kanske inte ens har lyckats ta sig upp. Om så är fallet så antar hon att hon skulle avbryta allt och sätta igång med att gräva.

Elise hukar sig bakom en buske och betraktar ängen. Särskilt den nakna jordplätten. För några timmar sedan stod de där tillsammans hon och hennes syster och grävde en grav. Fingrarna sluter sig om ett visset lövskelett, sedan ett annat. Rörelsen känns lugnande, som om det är något som påminner om ett tidsfördriv.

Minuterna på den digitala klockan sniglar sig fram. Elise dubbelkollar siffrorna på handleden hela tiden. Långsamt drar hon in nypa efter nypa av den friska nattluften. Här ute på landet är allt så fridfullt. Vackert och friskt.

Blicken låser sig återigen vid ängen. Hon lägger all sin koncentration på jordplätten. Allt är så stilla. Ända tills det går en rysning genom naturen. En vibration genom gräset, marken och de döda löven. Jorden dallrar ovanpå graven. Det går långsamt. Under flera minuter ligger den och sjuder. Som om någon kokade vatten alldeles under.

Elise håller andan. I bakhuvudet anar hon vad som är på väg att hända även om hon inte vet hur det kommer att te sig. Hon betraktar graven, släpper den inte för en sekund med blicken. Ändå så kommer det som en överraskning när en blek hand plötsligt skjuter upp ur jorden. Den stannar där uppe, en smutsig och jordig handflata som vädrar sig i natten, innan den sjunker tillbaka ner i jorden.

Elise räknar sekunder. Handen söker längs jorden och vrider på fingrarna i den fria luften.

Trots att hon redan sett det en gång så får hjärtat vingar igen när den andra handen plötsligt skjuter upp ur jorden. Det är som om jordhögen andas. Den höjer och sänker sig över marken i ett stadigt tempo. En rosslande hostning hörs svagt från ängen, begravd under många lager jord. Elise ler. Det är nära nu, så nära, de klarade det.

För ett ögonblick blir allt stilla. Tystnaden återvänder. Den sitter i träden, i gräset och på vägarna. Det är som om skogen har somnat igen och alla varelser med den. Sedan skjuter en fot upp ur jorden följt av ett ben. Händerna försvinner tillbaka ner under marken och i nästa stund sticker ett blont huvudet upp ur graven. Håret är trassligt och rufsigare än Elise någonsin sett det, inte för att hon klandrar sin syster. Jordsmulor sitter överallt i håret och på hennes hud.

Liza sätter sig upp och slänger bort jorden från armarna, sedan benen. Det går fort. Hon spottar och fräser och slänger högar av jord omkring sig. Hennes ena hand rycker bort tejpbiten från munnen och nästa sekund är lugnet borta från skogen. Liza slår med armarna omkring sig, det sprutar jord och rök kanoner, hennes andning kommer fort. Den accelererar tills det låter som om hon är nära på att få en panikattack.

Elise skjuter upp ur busken. Hon känner hur hon vinglar till av den plötsliga kraften. Det tar ett ögonblick att återfinna balansen sedan rusar hon mot graven. Men Liza stannar inte. Hon fäktar med armarna omkring sig som om hon fortfarande kämpade mot den tunga jorden som hotar med att stänga in hennes kropp. Det hörs en smäll när hennes fot slår i kistan. På nära håll syns tårarna som har gjort kinderna alldeles genomvåta. Ögonen är svullna och rödsprängda.

"Andas, allt kommer att bli bra," ropar Elise så lugnt hon kan och tar de sista stegen mot sin syster.

Hon lägger sin hand mot Lizas rygg och smeker den i lugna rörelser upp och ner. Andra handen tar tag om Lizas axel. Elise försöker hitta de rätta orden. En grupp ord och en känsla som kan få någon att hitta tillbaka till lugnet. Men allt går fort, alldeles för fort. Liza slår ut med armen och träffar Elise på kinden. Det bränner till. Huden i ansiktet svider. Elise stapplar bakåt. Under tiden rycker sig Liza loss och sedan kan inte Elise känna henne längre. Det sista hon ser är sin systers skugga som slukas av mörkret.