Två Droppar Hämnd (ONC 2022)

Kapitel 18

Fan.

Det är ett uppgivet andetag som lämnar hennes läppar. Kanske är det bara lathet. Med sin arsenal av hjälpmedel och vapen i ryggsäcken och fastspända längs med dräkten så borde hon kunna hitta ett sätt att ta sig in.

Elise saktar av och leder cykeln mot portarna. Det måste finnas en bakväg. Annars kommer hon inte att komma in. Dessutom behöver hon ställa cykeln någonstans.

Hon ser sig om, på det stora öde fältet som breder ut sig och de döda träden närmast byggnaden. På något sätt måste hon ta sig in. Brevet berättar inte mycket. Det är uppenbarligen något som han vill säga men han berättar inte vad. Det kan vara vad som helst. Även en fälla.

Elise lutar cykeln mot stammen till ett dött träd. På baksidan finns en parkering med några bilar. En väg längs fälten leder tillbaka in mot stan. Hon går runt hela byggnaden en gång. Efter rundturen konstaterar hon att det finns två nödutgångar på vardera långsida och en brandtrappa. Lite skymd av ett träd finns det också en källaringång som är låst.

Hon lägger armarna i kors och lutar sig mot väggen. En bitande lust att sätta sig ner och sura växer i henne men hon håller tillbaka. Inte nu. Med en vilja lika fri som en örn övertalar hon hjärnan att observera istället för att dra slutsatser.

Det klingar till av metall när en dörr öppnas. Ljudet kommer från kortsidan. Elise går tillbaka till parkeringen och kikar runt hörnet. Mörkret är hennes eviga följeslagare. Chansen att personen som står och lastar lådor vid dörren har sett henne är mycket liten. Likaså med de andra kollegorna i byggnaden.

Elise rör sig närmare. Det här är hennes chans. Om hon pratar sig till ett besök så är hon inne. Personen med lådorna går ut på asfalten och en ny person syns i dörröppningen. Han håller upp dörren med ena armen och säger något ohörbart till sin kollega. Elise kliver fram ur mörkret med ett bra avstånd till dörren. Hon harklar sig.

"God morgon, jag kommer från inspektionen för arbetsmiljö och säkerhet, skulle jag kunna få ta en titt på er arbetsplats?"

Den ena av dem två släpper ner kartongen som han bär på asfalten.

"Såhär tidigt? Klockan är inte ens sju, nästa skift har inte kommit till jobbet än."

"Jag är medveten om det, vi märkte att folk började fuska så hädanefter väljer vi en slumpvald dag och tid. Och ni hade otur."

Hon ler och gör en gest mot byggnaden. De två männen ser på varandra och det är då Elise inser att hon känner igen den ena. Det tar ett tag, särskilt i det svaga ljuset som gatlyktorna från parkeringen ger dem men nu på såhär nära avstånd är det omöjligt att ta fel. Lång, bruna ögon och ett ihopfällt paraply i handen även fast det inte regnar.

"Dig känner jag ju," säger hon och möter Joars blick.

Samtidigt inuti henne faller planen till marken och krossas. Han vet att hon inte jobbar för någon inspektion och att ljuga ger dåliga signaler. Hon ser på de två personerna framför sig och känner hur hjärtat slår hårdare i bröstet. Påslaget bär med sig en kall panik tillsammans med stressen. Det är i precis sådana här situationer som hon måste lära sig att hålla huvudet kallt. Kallt och kalkylerande. Måste.

"Det var länge sedan," säger Joar skiner upp.

Det låter som om hon är en gammal vän till honom. Som om det faktiskt var länge sedan som de sågs och inte för bara några dygn sedan. Hon kan inte ens hans fullständiga namn. Han går fram och ger henne en snabb kram som hon besvarar automatiskt och trycker fram ett leende. Det känns stelt och hon tittar bort för att inte den andra personen ska se hur obekväm det gör henne. Hur mycket hon än försöker att trycka ner den där torra känslan så går det inte.

"Du kan följa med mig," fortsätter Joar och pekar mot dörren. Han vänder sig till sin kollega. "Hon är en gammal skolkamrat, jag ska visa henne runt."

Elise har precis börjat gå in när ångern slår ner i henne som en varm blixt. Det finns en lös tråd här. Ännu värre, en lös tråd som hon själv har klippt av. Den andra personen verkar tänka i samma banor.

"En vän som jobbar på inspektionen för miljö och säkerhet?" frågar han mot Joars ryggtavla.

"Ja, visst är det lägligt?" svarar Joar, håller upp en hand och drar igen dörren.

Elise följer efter honom genom en stor fabrikslokal, de passerar hyllor fyllda med produkter och når slutligen några kontorsrum i andra änden av byggnaden. Till vänster leder en spiraltrappa nedåt, nedåt.