Två Droppar Hämnd (ONC 2022)

Kapitel 25

Väggen är slät. Perfekt metall. Elise rör sig som en skugga genom den förbjudna avdelningen. Med mörkerglasögonen på näsan är det enkelt att navigera. Det svåra är att vara ljudlös. Ibland har hon varit nära att korsa väg med en nattvakt. Om hon inte backat och smugit undan bakom en trappa så skulle de ha mötts.

Det suger till i magen. På en avgränsad avdelning måste det finnas ledtrådar. Om det finns en hemlighet så finns det något att dölja. Hon rör sig genom en korridor kantad av dörrar. Låsta dörrar som de flesta aldrig får se vad som finns bakom. Sakerna på den här avdelningen är sådant som Elise egentligen inte heller borde se.

Dörrarna är märkta med nummer. Höga nummer. De närmast henne går från 280 till 290. Hon fortsätter att röra sig genom korridoren med mjuk precision. Dörrarna börjar närma sig 300. Luften sticker av desinfektionsmedel i näsan. De är måna om hygienen på det här stället. Det är en stor kontrast från cellerna nere i källaren. Elise stannar framför dörr nummer 301. Trehundra är för perfekt.

Elise tar fram nyckelknippan. Hon ska precis prova en nyckel när hon upptäcker att dörren inte ens är låst. Hjärtat pulserar i bröstet. För ett ögonblick är hon säker på att det ska smälta. Hon ser sig om över axeln och smyger in.

Ett totalt mörker omsluter henne. Lamporna är släckta, det finns inga fönster och hyllorna och skåpen står som mörka gestalter längs väggarna. Mitt i rummet står ett bord fullt av papper och pärmar och en dator. Alldeles intill finns en maskin som hon inte riktigt kan säga vad det är för något.

Elise ser till att handskarna sitter tätt om händerna. Hon går in i rummet, drar igen dörren efter sig och styr stegen mot bokhyllan. Med lätt hand drar hon med fingret över pärmarna. Mörkerglasögonen gör att hon kan läsa varje namn. Det är många. De är sorterade i bokstavsordning men utöver det så verkar det inte finnas någon speciell ordning. Hon har ingen aning om vilka personerna är. Tills hon når mitten på alfabetet. Det går en kall stöt genom kroppen när hon läser Lizas namn på en av pärmarna.

Liza Lanza.

"Varför har du en pärm i det Kungliga Laboratoriet?" viskar Elise så tyst att det bara är hon som kan höra det.

Hon vet att forskningslabben har en överteckning över alla invånare för att kunna bekräfta vilka som är människor men istället verkar det vara några som har blivit utvalda. Å andra sidan vet hon inte vad som gömmer sig bakom dem andra dörrarna.

Elise skakar på huvudet. Överteckningarna finns i laboratoriet i norr, där Joar jobbar. Det som finns på den förbjudna avdelningen är något annat. Särskilt om Joar har rätt om sina misstankar att forskarna fångar och utför experiment på vampyrer efter order från premiärministern. Det som inte stämmer är att Liza bara har varit vampyr i några dygn.

För ett ögonblick önskar hon att inte hittade Lizas pärm bland de här namnen, även fast det inte finns något hon kan göra åt att den faktiskt finns här. Hon söker sig neråt bland raderna tills namnen tar slut. Sedan återgår hon till namnen på L och drar ut Lizas pärm. Elise tar den under armen och startar datorn. Om de också har en fil så tänker hon radera den.

Datorn startar snabbt. Elise ser sig om i rummet medan den laddar. Det är ett platt och fyrkantigt rum. Det finns inget annat än hyllor bland fyrkantiga väggar. Det som drar åt sig hennes intresse är föremålen på hyllorna. Bortsett från pärmarna så finns det flera andra saker. Nu när hon har varit här inne ett tag så drar de ögonen till sig.

Flaskor. Det står flera olika små flaskor på en av hyllorna. En trögflytande blå vätska rör sig inuti dem. Det är inte vätskan som får Elises strupe att knyta sig. Tungan blir alldeles torr i munnen. Inuti flaskorna finns små figurer. Små människor. Alldeles stilla, helt orörliga som om de sov.

En kort signal ljuder genom rummet och datorns hemskärm visar sig. Elise sväljer svordomen och biter sig i tungan. Hon hoppas att nattvakterna är långt borta. Kanske är det så att inte ens de har tillgång till den här avdelningen.

Datorn kräver ett lösenord för att hon ska kunna komma vidare. Försiktigt ställer hon sig vid tangentbordet. Hon provar en kod med versaler, siffror och små bokstäver. Det är fel. Hon hade inte förväntat sig något annat heller egentligen. Efter att ha sökt efter vilka bokstäver som står närmast varandra på tangentbordet så provar hon en kombination av bokstäver och siffror som ligger långt ifrån varandra. Sedan provar hon en kombination av ord som hon hittar på lappar som ligger på skrivbordet. Datorn släpper inte in henne. Plötsligt önskar hon mer än något annat att Joar var här. För honom skulle det vara en dans på rosor.

Hon provar en kod till men får samma resultat. Istället för att slösa tid på något hon ändå aldrig skulle klara så plockar hon fram telefonen, tar en bild och skickar den till Joar tillsammans med en text som beskriver vilket rum hon befinner sig i. Några sekunder senare fryser hon. Utanför hörs ett ljud som hon mycket väl känner igen. Fotsteg.

Fotsteg kommer närmare längs korridoren. Tyst smyger hon mot dörren och tittar genom springan vid gångjärnen. Någon är på väg hitåt. Hur mycket Elise än avskyr att gömma sig så slinker hon in bakom ett skåp som står vid ett hörn.

Hon sjunker ner på huk, lutar sig mot hörnet och lyssnar på fotstegen. Lizas pärm är pressad mot hennes överkropp. Det går en puls genom kroppen när personen stannar i korridoren utanför. Sedan ser hon hur handtaget trycks ner. Strupen blir tajt. Som om någon stryper henne med ett osynligt rep. Dörren är plötsligt öppen. På vid gavel. Personen kommer förr eller senare att förstå att någon är här.