Två Droppar Hämnd (ONC 2022)

Kapitel 11

Tiden har aldrig förut gått så långsamt i Elises lägenhet. Hon vandrar av och an utan att komma någonstans. Helst vill hon krypa ut ur sitt eget skinn. Hon läser sina uppdrag ett efter ett. Det tar en evighet eftersom hon alltid måste läsa om dem. Tankarna är hos hennes syster. Liza som just nu ligger levande begravd i en träkista. Nog för att hon måste titta till sin syster snart så att hon inte vandrar iväg någonstans men under förvandlingen så skulle hon kunna bocka av några uppdrag. Dessutom måste Liza klura ut hur hon ska ta sig ut ur kistan.

Elise sjunker ner på en stol med pappren i knät när det plötsligt knackar på dörren. Blicken skjuter upp. Ögonen är fästa vid dörren. En skugga rör sig i skenet från lampan på farstun. Den ser lång ut, som om den tillhör en lång person. Elise lägger ifrån sig papprena på bordet, kant mot kant i en prydlig hög, och lyssnar.

"Kom in," ropar hon.

Det är tyst ett ögonblick. Sedan klickar dörren till och öppnas. Elise söker med blicken efter pistolen på väggen. Plötsligt ångrar hon sig att hon bjudit in personen som vanligt. Det rör sig vampyrer ute på krogarna. På gatan. Hon kanske borde höja garden, nu när hon inte längre kan vara säker på att hon kan skjuta sina rånare på tröskeln om det blir trubbel.

Gångjärnen knarrar när dörren öppnas och en lång person kliver in. Elise lägger benen i kors. Hon ser på personen som står i hennes hall. Det är som att hela hennes kropp hållit andan och nu tillåter lungorna henne att andas ut. Han är mänsklig. Det måste han vara men hon kan ändå inte vara säker. Om han verkligen är en vampyr så behöver hon den där luften.

Det är inte någon vakt ur polisbefälet som kommit på besök. De som annars är hennes vanliga kunder. Hon har ingen aning om vem det är som står i hennes hall och plötsligt knyter sig något i kroppen. Det är som om hon har stigit ner i en tunna med iskallt vatten.

"Vem är du?" frågar hon.

Han är ung. Knappast äldre än hon själv. En varm yllejacka är tätt virad runt kroppen och på fötterna har han ett par robusta skor. Som om han rör sig mycket. Går, springer ärenden.

"Jag heter Joar." Främlingen i hennes hall tar av sig jackan och hänger den över armen. "Jag skulle behöva hjälp med en sak. Ett uppdrag."

Elise sneglar mot bunten med papper på bordet. Det är en stor bunt, det är inte brist på jobb precis. Hon har nog att göra som det är. Alla vill vända sig till den skickligaste vampyrjägaren med sina önskemål. Hon visar åt honom att sätta sig i en fåtölj vid bordet.

"Vilken vampyr är det som har krängt dina rättigheter?"

Joar ser på henne. Det finns något kalkylerande i blicken. Han ler och plötsligt lyfter en sten från Elises bröst. Hon får en glimt av hans tänder. De är inte spetsiga.

"Det handlar inte om någon vampyr," svarar han.

Hon rynkar på näsan.

"Varför är du här isåfall?"

Joar ser sig om i rummet. Något säger henne att han har upptäckt de dolda vapnen på väggarna. Det får hela hennes kropp att slå om. Plötsligt är varje nerv på helspänn. Hon hoppas inte att han kan använda dem.

"Därför att det är något som bara du kan göra."

Elise ser på honom. Hon rynkar pannan och vrider på huvudet som för att mana på honom att fortsätta. Att jaga vampyrer är det enda hon kan, det finns tusen andra som han kan fråga. Joar stoppar en hand i byxfickan och tar upp ett vikt kuvert. Han går fram till bordet och lämnar det ovanpå pappershögen framför henne.

"Du behöver inte göra det omedelbart men se till att göra det till en prioritering."

Han möter hennes blick. Rummet tystnar omkring henne. Hon vågar inte ens flytta på sin fot. Ögonblicket är is och eld på samma gång. Sedan kränger han på sig jackan och lämnar lägenheten utan ett ord.