Två Droppar Hämnd (ONC 2022)

Kapitel 10

Elise rycker av täcket och kastar det över fotändan av sängen. Det är det absolut jobbigaste sättet att vakna på men just nu bryr hon sig inte.

"Upp, vi ska ut."

Elise backar några steg och ser på sin snart halvdöda syster. Liza vrider över till ena sidan och kupar händerna över ansiktet. En suck slipper ut mellan läpparna.

"Vad ska vi göra?" mumlar hon och sträcker sig efter täcket men Elise drar undan det.

"Gräva."

"Med hink och spade," mumlar Liza och lägger huvudet under kudden.

Elise rycker undan den. Hon tvingar Liza att resa sig upp och sedan hjälper hon till att byta det vita nattlinnet mot riktiga kläder. När det behövs sträcker hon ut en arm varje gång Liza behöver stödja sig. I garderoben finns en brun skjorta och ett par stretchiga byxor. De är perfekta.

När de tagit sig nerför trappan kastar Elise en spade åt Lizas håll. Hennes syster fångar den nätt och jämt och fastnar med blicken på handtaget. Hon synar det som om det stod något där som hon måste läsa.

Elise kontrollerar ryggsäcken och bedömer att allt är packat. Ficklampor, mat, tejp, vattenflaskor, hammare, spik, en trasa att torka sig med, spadar, grisblod. Om allt annat skulle gå åt helvete så kommer de i alla fall att få en trevlig stund tillsammans. Det är åtminstone det hon hoppas på. Oavsett om Liza har energi över eller inte när de kommer fram så kommer de att lära känna varandra lite bättre. Det känns tröstande. Särskilt när hon tagit ett så hastigt beslut. Elise skjuter upp dörren och pekar åt Liza att följa efter.

---

Elise tar täten längs gatorna. De kryssar genom staden i ett långsammare promenadtempo. En tung puls dunkar under revbenen. Hjärtat drar ihop sig fortare och fortare av nervositeten.

Runt om mot fasadväggarna spelar ett band av skuggor mot varje hörn. Skuggor från de många lyktorna som lyser upp mörkret. Det får bära eller brista, intalar hon sig. Även om det inte är särskilt smickrande så kan hon alltid fega ur. Det finns alltid en möjlighet att hoppa ut genom fönstret istället för att öppna dörren. Elise nyper sig i armen. Hon borde skärpa sig. Om hon inte provar så är Liza redan dödsdömd.

De två systrarna rör sig längs de tidlöst mörka gatorna. I fjärran ringer en kyrkklocka fem. Fem på eftermiddagen. Dygn två efter bettet. Nedräkningen är en tickande bomb i Elises huvud.

Elise följer ljudet och styr stegen mot en bondgård lite utanför det tätbebyggda samhället. Hon har fått tillåtelse av David, gårdens dräng, att gräva en grop intill en av åkrarna. Sedan ska han se till att vara den som sätter upp staket runt just den åkern.

Strålen från ficklampan rör sig över ett stort timmerhus. Det finns flera hus intill. Gårdens närliggande marker sträcker sig flera tjugotals meter åt vardera håll. Bakom ladugården breder skogen ut sig. Bonden som bor här har många åkrar och kommer förmodligen inte att märka av att något fattas. Han kommer inte alls att behöva oroa sig över det nya människoformade hålet vid ängskanten. Eller jo, det kommer han nog att göra om han får syn på det, men det påverkar honom inte personligen. Förhoppningsvis blir hans reaktion inte mer än ett par höjda ögonbryn.

De hittar ett ställe vid utkanten av åkern. Elise sätter spaden i marken. Hon börjar gräva och skopar bort lass efter lass med jord. Jordhögen till höger om henne är stor som en myrstack. I ögonvrån märker hon hur Liza lutar sig mot spaden. Hon stödjer sig mot den och masserar pannan med ena handen. Trots att Liza inte ens har tagit ett spadtag så har hon fått några jordfläckar i ansiktet. Förmodligen ser Elise likadan ut själv.

Ljudet av spadhack fyller den sena luften. Elise ser sig om. Någonstans i närheten ska David ha lämnat en snickrad trälåda, tillräckligt stor för en människa. Hon kan bara inte se den. Om Liza inte varit så nära så hade hon kunnat lysa med ficklampan.

Jorden frasar under fötterna. Elise slänger skopor på hög. Jordberget bredvid henne blir allt högre och högre. Liza sitter på åkern med benen brett isär och använder ryggsäcken som stöd för att hålla sig uppe. Hennes andhämtning svävar som ett eko genom luften. Elise tittar ner i gropen hon grävt.

"Det räcker så."

Hon slänger jorden från det sista spadtaget på högen bredvid sig och torkar sig i pannan med skjortärmen. Strupen känns torr som sandpapper. Törstigt plockar hon upp vattenflaskan och tar en rejäl klunk.

"Ska vi fika nu?" mumlar Liza.

Det ser ut som att hon sover. Varje gång hon ser på sin syster ångrar hon sig att hon tog hit henne. Elise sjunker ner bredvid Lizas hopsjunkna kropp. Hon önskar att hon kunde svara ja. Istället går orden från boken på repeat i hennes hjärna. Vampyren ska sedan begravas under jord för att på så vis pånyttfödas.

Elise drar ner ett långt andetag i lungorna. Hon biter ihop käken och kramar händerna till små tajta knytnävar. Hon möter Lizas blick under luggen och lägger en försiktig hand på hennes knä.

"En människa måste begravas för att bli en vampyr. Det är en del av förvandlingen."

Det hinner gå tre sekunder sedan är stämningen som förbytt. Snabbare än en åskknall är hon över sin syster. Elise brottar ner henne mot marken och håller Lizas armar bakom ryggen. Noga låser hon fast handlederna med ett rep. Svordomarna som rinner ur Lizas mun är lika kvicka som fula. När Liza stretar emot trycker Elise sitt knät mot hennes rygg.

Hon sträcker sig efter ryggsäcken och plockar fram tejprullen. Det är en dans på rosor att rycka av en bit. Motståndet kommer när hon inser att hon måste sätta fast den över sin systers mun. Plötsligt känner hon alla taggarna längs rosornas stjälkar. De borrar sig in i huden. Elise kniper ihop käkarna och sväljer hårt. Långsamt räknar hon till tre, sedan sätter hon sig gränsle över sin syster och trycker fast tejpbiten över hennes mun.

"Så att du inte får jord mellan tänderna. Tacka mig när du har kommit upp."

Det går några sekunder. Sekunderna genomsyras av tyst osäkerhet. En försiktig oro sänker sig över åkern. Elise sträcker sig efter ryggsäcken och plockar fram ficklampan. Ljusstrålen får det torra gräset att se grått ut. Hon söker längs med åkern och riktar den mot skogsbrynet. Då får hon syn på den. David har ställt kistan en bit ifrån fast fortfarande i samma hörn av åkern.

Elise tittar ner på sin syster. Både bakbunden och med munkavle finns det inte en chans att hon skulle komma långt om hon skulle få för sig att fly. För säkerhets skull slår Elise en knut runt Lizas ben. Sedan reser hon sig och springer mot trälådan.

Lådan är tung. Den väger säkert flera kilo. Efter att ha släpat den fram till hålet lyfter Elise sin syster och lägger henne försiktigt i kistan. Elise stoppar ner både en kniv och en ficklampa. Så att det blir enklare för henne att ta sig ut. För säkerhets skull lägger hon i deras matsäck och vattenflaska också.

Elise lutar sig över kistan och tittar ner på sin syster. Blicken är helt förvrängd. Hon sparkar mot lådans kanter så hårt att hon måste få ont i fötterna. Skriken dämpas till väsningar av tejpbiten. Håret trasslar in sig i jackan.

Sedan lyfter hon locket över kistan. Hon är precis på väg att lyfta hammaren när hon ångrar sig. Locket får vara öppet. Så hård behöver hon inte vara. Liza måste kunna komma ut. Med taktfasta spadtag lassar hon det tjocka jordlagret över kistan. Hålet blir mindre och när det sista lagret jord vilar på kistan har hon begravt sin syster. Levande begravd.

Elise ser på den brukade jorden framför sig.

"Nu ska jag bara ge dig en gravsten."